Utrikeskrönika 7 mars 2023.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.

Jag tänkte först att den här krönikan skulle handla om underbemannad sjukvård. Det finns en hel del att prata om på det temat. Men sen tänkte jag lite på vad mina krönikor handlat om på sistone: Hunger, klimatförändringarnas hälsoeffekter, läkemedelsbrist...

Sen tittade jag lite på vad jag rapporterat om i övrigt: antibiotikaresistens, kolerautbrott, vårdbehov efter jordbävningar, fågelinfluensa, fetmaepidemi...

Det är ju såklart inte bara jag. I mitt flöde i mobilen, i sociala medier och diverse nyhetsappar som brummar till stup i kvarten, är det ett eländesflöde utan dess like. Och jag undrar lite vad det gör med våra hjärnor, detta ständiga mottagande av information om tågolyckor, jordbävningar och krig.

Hur som helst, ännu en krönika om ett folkhälsoproblem kändes plötsligt som något jag skulle vilja undvika.

Så istället ska jag prata om det som lyser upp i mitt sociala medierflöde, mitt bland nyheterna om allehanda katastrofer. För det har börjat dyka upp inlägg – och det är säkert något program som på något vis noterat mina reaktioner och anpassat en algoritm – vi kan kalla det inlägg på temat återförening.

Det är små amatörfilmer med ett par meningar förklarande text, superkorta men tillräckligt långa för att få mig att börja grina varje gång. Som till exempel så här: En 14-åring i Venezuela har inte sett sin storebror på fem år. Brodern har varit fast i Europa, men nu har han lyckats ta sig hem, utan att meddela sin lillebror. Så plötsligt står han där, bakom 14-åringen, som sitter vid ett bord. Och när 14-åringen vänder sig om och ser sin bror sjunker han ihop, tappar all styrka i kroppen. För några sekunder. Sen reser han sig och, liksom helt utan styrsel, kastar sig om halsen på brorsan.

Det går inte att förbli oberörd.

Eller den här: en mamma har, kanske på grund av covid, inte sett sin vuxna dotter på flera år. Inte sen dottern blev gravid och födde sitt första barn, och kvinnan blev mormor. Och kvinnan sitter i en soffa, helt ovetandes, och runt om henne står förväntansfulla familjemedlemmar som styrt upp överraskningen. Så står hon där plötsligt i hallen, dottern, med sin bebis i famnen. Och det blir liksom för mycket för mamman, för starka känslor, man blir nästan rädd att hon ska få en hjärtattack när man ser den under minuten korta filmen.

Javisst, jag är en lättprovocerad gråterska, mina tårar kommer som ett brev på posten till såväl stråkarna i en rom-com, som till när fotbollsspelare bli sådär otroligt glada över ett mål. Men de här små återföreningsfilmerna är, trots eventuellt pinsamma snörvlingar på bussen, som sagt ljusglimtarna i flödet av eländesnyheter.

Kanske borde vi nyhetsmedier göra lite fler nyheter av den här sorten. Som bara berättar en historia med lyckligt slut, utan att peka på något större problem där ute i världen.

Jag vet inte. Nyss hemkommen från London, fortsätter jag nu med ett reportage om den underbemannade sjukvården i Storbritannien.

Sara Heyman, korrespondent för global hälsa sara.heyman@sverigesradio.se

Utgivningsdatum

Ljudbok: 7 mars 2023