Werther är en speciell kille, till en början upplever jag hans arrogans och dramatiska natur som ganska komisk att få följa. Han är verkligen centrum i sitt eget universum, ser sig själv som smart, åtråvärd, självklar. Ingen annan har någonsin varit lika olyckligt kär som Werther. Ordet ”ack” beskriver honom ganska bra. Ju längre in i berättelsen vi kommer vrids det mer och mer till en destruktiv besatthet och det är inte så kul längre.Vissa delar är högtravande, poetiskt målande vilket gör att jag tappar intresset lite men samtidigt bidrar det till bilden av vem Werther är, eftersom det är berättat med hans röst.Ändå fascinerande att något som är skrivet för så länge sen kan vara så allmängiltigt även idag när det gäller exempelvis känslor, tankar situationer. Som att mer är likt än det som är olikt.

Eländig historia om en eländig misslyckad individ som en gång i tiden fick Europas bildade ungdom att gå runt i gula stövlar och prata om sitt framtida självmord.

Helt kass var den inte, men jag skulle definitivt inte rekommendera den. Den var långtråkig och den hände knappt nåt. Ändå fångade goethes sätt att skriva på, på något sätt mitt intresse.

Urusel uppläsare!

psykiatriskt tänkvärt . Mil 1967

Intressant och en väldigt trevlig läsare

Intressant bok men för mig gav den ingen mersmak.

Mest förunderlig och parodisk, förvånad av att någon någonsin tagit den på allvar.

Fantastiskt gripande hör, läs den!

Nej