En obehaglig skildring som tar lite tid att komma in i, men som väcker många tankar efteråt. Huvudpersonens, och därmed berättelsens, kalla sätt att med samma likgiltighet betrakta både stort och smått stör och väcker obehag, men i detsamma också en viss motvillig igenkänning. Känslan av distans från både jaget och omgivningen, vardagens apati och det moderna samhällets svårbegriplighet skildras av Camus med stor träffsäkerhet.

Ett mästerverk

Väldigt stark bok. Vad är rätt

Så vackert språk o existentiellt djup

Inte riktigt så storslagen som jag hade förväntat mig. Men klart tänkvärd.

Existensiella böcker är ju väldigt speciella. Det är riktigt svårt att känna igen sig i eller heja på en huvudperson som inte riktigt bryr sig om något.

Han är bokstavligen jag

Jag fann efterordet mer intressant än novellen.

Läsvärd klassiker

Det minimala man kan känna för en mors död, en kärlek och ett liv. Enligt andra så storslagna händelser som ska komma med storslagna känslor. Ibland är människan inte närvarande, hon stänger av emotionellt och känner inget förutom tomhet, går på autopilot för att fortsätta vandra livets stig. Man behöver inte känna igen sig allt och alla. Livet går vidare, det utvecklar sig efter de val vi gör, som vi ska ta ansvar för. Mersault lämnar mig med en känsla av att jag kan fortsätta vandra vidare, oavsett hur distansierad eller närvarande jag är i mina livsperioder.