Helt klart min favoritbok

Alltså om man ser boken som en berättelse helt utan förankring i historia och fakta så är den faktiskt ganska bra. Men att köra en historia genom 90-talet och ta upp 95 som en het sommar och helt utelämna sommaren 94s värmerekord som står sig än idag. Och att (som påstådd musikjournalist,typ) inte nämna ett ord om Sveriges största rockband Kents framfart från 96 och framåt. Och att syfta på Estoniakatastrofen som enligt boken skulle ägt rum våren-94 (stor olycka på Östersjön med "Finlandsfärja") när den egentligen ägde rum på hösten 94. Allt detta är ju bara sjukt klantigt. 5 minuters googlande så hade ju författaren löst detta men men. Väldigt bra uppläsare dock. Jag hörde ett eller ett par chäf, istället för chef men annars väldigt bra! OCH, inte ETT ord om vm-94, det största som hänt svensk fotboll sedan vm-58?! Vafan ...

Lika mycket en roman om 90 -talets Sthlm som Sagas erfarenheter av män och staden innan IPhone och #metoo.

Orkade inte lyssna färdigt, förträffligt tråkig bok faktiskt. Å andra sidan, verkligen inte min genre heller. Valde främst pga av uppläsaren.

Jag blir inte riktigt klok på boken. Man längtar efter någon slags utveckling i boken. Jag har svårt för slut som detta. Men jag ville ju läsa den. Tycker att den är en viktig bok för att vinkla feminismen

Fantastiskt att något så banalt som Stockholms krogliv kan bli en bladvändare på grund av flytet i Ramqvists språk och rätt uppläsare.

En skön kontrast till alla deckare. Jag vill ha mer av den komplicerade Saga. Välskriven och kul läsning för alla 70-talister.

Hur orkar någon festa o dricka så mycket?

Det var en jätte bra bok. Jag läste det som om det var en rejäl biografi. Jag tvivlade aldrig ett ögonblick på att det som skrevs var sant.

Under större delen av boken var jag så sjukt irriterad på huvudpersonen Saga. Jag tyckte hon inte levde som hon predikade (feminist men springer efter ett svin till karl som en hund), och för att jag redan på 90-talet hade så svårt för den typen av vänstermänniskor som tycker att det viktigaste i livet är att komma in på rätt klubbar och hänga med ”rätt” människor. Sen insåg jag att det är just det som är poängen. Att det är skevt och skaver och är irriterande. Att man kan vara feminist och kändiskåt och offer för sina lustar samtidigt. Och rollerna kan ändras över tid. Jag kände flera Saga-personer för 30 år sen som precis som henne hade som högsta mål att klättra i hierarkin och bli vänster-royalty. Sen tror jag att mycket i boken går en förbi om man inte är bekant med 90-talets kändisar och inneställen. Varför inte skriva ut att det är Di Leva som är New Age-hippien och att det var vattenfestivalen som var folklig? Och de direkta sakfelen hade ju varit lätta att åtgärda, som nämnts