Osmaklig bok, en författare som av ngn anledning anser sig ha rött att blotta en familj som sorgligt nog inte finns mer. Ingen finns kvar att anklaga. En pianolärarinna som har mycket att säga men som inte gjorde något när hon tyckte att något var konstigt i familjen. Författaren anser det konstigt att lngen i familjen nu efter tragedien inte vill prata om vad som har hänt med okända personer som inte kan respektera deras sorg. Författaren anser sig ha rätt att uttala sig om både det ena och det andra utan att på något sätt ta hänsyn till de av familen som finns kvar och faktiskt ska leva vidare. Nej riktigt osmakligt

Den börjar bra med intervjuer och fakta. Därefter spårar den ur totalt och är helt hänsynslöst. Hon mejlar grannar och anhöriga som skriftligen meddelar att de inte vill bli citerade, men det struntar hon i. Trots en uttrycklig vilja att inte medverka i boken skriver Elisabeth ut personliga mejl och fullständiga namn. När hon inte får ut sekretessbelagd information från läkare skriver hon ut läkarens namn och berättar själv hur hon IVO anmäler läkaren för att få ut information. Totalt hänsynslöst! Hon tror att alla myndigheter är med i en ”pakt” som hon upprepar hela tiden som ”tystnadspakten”. Gång på gång skriver hon ut fullständiga namn och säger ”även XXXX är med i tystnadspakten” när hon inte får svar på sina väldigt privata frågor. Sjävklart ska fall granskas men Elisabeth gör det på ett fullkomligt hänsynslöst sätt, utan att ta hänsyn till anhöriga. Vidare pekar hon ut pappan som ensam dominant gärningsman utifrån egna spekulativa grunder.

Dåligt skriven snaskig spekulerande sensationsjournalistik. "För Agnes och Moas skull", yeah right... Äckligt av Elisabeth Höglund, men kan man tjäna pengar på något så...

Tack Elisabet Höglund för att du vågar lyfta denna svåra fråga. Vi har ett ansvar gentemot de mördade barnen, att deras tragiska öden inte förtigas och glömmas bort. Med mer kunskap kan vi kanske förebygga och förhindra att sådana här fruktansvärda händelser sker igen.

Fantastiska kloka,envisa,modiga och ödmjuka Elisabeth H. Tack och tur att det finns medmänniskor som du.

Började lite intressant men övergick sedan till att helt ändra fokus till att anklaga såväl skola, polis anhöriga osv med en mästrande ton. Inte så konstigt att hon inte fick så mycket svar från olika människor när hon frågar på ett otrevligt sätt fullt med förakt och översitteri.

repetativt, spekulativt och självförhärligande. Lite fakta och mycket magkänsla. Som en flashbacktråd i bokform. Hopplös.

Usel utan annan syftan än att "berätta" en hemsk historia. Ta reda på mer om ME/CFS och gör en berättelse som kan visa fler sidor än en vinklad journalists egen berättelse ger

Denne boken borde alla läsa. Vi må sluta med att kalla det familjetragedier när det är brutala mord på barn

Det här är den vidrigaste och sämsta bok jag läst på länge. Under manteln av att ”försvara” de dödade flickorna så går Höglund till attack på det allra värsta sätt. Hon terroriserar utredare, gamla arbetskollegor, bekanta för att få svar på sina totalt spekulativa frågor och när de inte vill prata är det fel på dem och de döljer ”sanningen”. De som vill prata, alltså bara de som står på Höglunds sida, utnyttjas till max och får fantisera ihop helt djupgående analyser trots att de knappt kände föräldrarna. T.ex: Det yngsta barnets pianolärare, som alltså träffade henne 30 min i veckan, intervjuas i oändliga kapitel och får hitta på helt bisarra saker och tolka allt som hon vill. Höglund anser också att hon kan veta exakt vad människor tänkt och gjort i olika situationer. Allt är så j-a sjukt!! Helt vidrig bok som utnyttjar tragiken men låtsas som tvärtom. Jag mår illa. Höglund har blivit konstigare med åren men det här är över gränsen och hon borde skämmas. Läs absolut inte!