Berne Eriksson

Berne Eriksson skriver ungefär de berättelser han själv skulle vilja snubbla över.

De får gärna börja i något alldeles vanligt. En trädgård. En robotgräsklippare. En småstad. En resa. Någon som sätter på en gammal rocklåt.

Sedan får vi se vad som händer.

Berne har en viss förkärlek för människor som går sina egna vägar, vänskap som uppstår där ingen väntat sig den och situationer som börjar fullt rimligt men gradvis utvecklas åt ett håll där någon borde ringa en ansvarig.

Problemet är att den ansvarige ofta redan har tappat kontrollen.

I berättelserna blandas humor och fantasi med värme, musik, teknik, nostalgi och en ganska stor dos nyfikenhet på människor. Det absurda får gärna vara absurt, men människorna i det ska kännas på riktigt.

För någonstans där ligger nog hela idén:

Verkligheten är redan märklig.

Berne hjälper den bara lite på traven.