Hatten försvann i vår strävan efter överdriven intimitet

Vi har blivit av med många accessoarer och i gapet mellan det personliga och allmänna försvann hatten. Thomas Steinfeld funderar över förlusten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En hatt äger många fördelar. Den värmer skallen. En bit filt på huvudet är en lämplig åtgärd mot kylan. Men hatten skyddar även huvudet mot solen, i synnerhet när hjässan är kal. Hatten hjälper till att bevara frisyren, varför den i vissa fall ingår en till ytan näst intill organisk förbindelse med lockarna. Ibland ersätter hatten paraplyet, framför allt om båda händerna skall bära någonting, eller om man går i trånga gränder eller genom större folksamlingar. Den största fördelen tycks dock vara att hatten kastar en skugga över ansiktet, så att bäraren blir till en hemlighet för varje mötande människa, kanske rentav för sig själv: Som för Humphrey Bogarts och Ingrid Bergmans rollfigurer i slutscenen av ”Casablanca”, där hattarna skall dölja hur smärtsam avskedet är för de båda älskarna. Slutligen så lånar hatten också en silhuett till sin bärare. Tänk bara på Michael Jackson, så som han uppträder i musikvideon till ”Smooth Criminal” från 1988: Så vackra hans konturer blir med den ljusa hatten på, så symmetrisk hans gestalt blir, i mycket högre grad än om han enbart burit sitt nakna huvud över halsen, de mörka lockarna till trots. Det blir en kontrastverkan mellan hatten och de svarta skorna med de vita gamascherna, fulländningen av ett uppträdande som en välklädd, om än något excentrisk herre.

”Min hatt den har tre kanter”, låter en folksång från sena 1800-talet, byggd på en canzonetta som förmodligen kommer från Neapel och är bra mycket äldre. Denna hatt var förstås trekornshatten som svenska armén bar ännu i början av 1900-talet. Och ser man på bilder ännu från femtiotalet, på fotografier av folk på gatan, även av protester och upplopp, så bär nästan alla män en hatt och många kvinnor också. Att människorna täckte sina huvuden, över århundraden, över årtusenden, är mycket mindre förvånansvärt än att de någon gång under sextiotalet slutade att göra det, först i de västeuropeiska länderna, sedan i Nordamerika, till sist också i Östeuropa, varje gång med en övergångstid på sisådär tio år. Som den viktigaste anledningen till att folk slutgiltigt tog av sig hatten utpekas för det mesta bilismen. Det är svårt att behålla hatten på när man kliver in i en personvagn, och det är ännu svårare att ha den kvar på huvudet, när taket är lågt, när man hela tiden måste vända blicken till höger och vänster medan man samtidigt måste behålla backspegeln i sikte. Dock kan den privata bilismen inte vara mer än en del av förklaringen: Ty kappan blev ju kvar och så blev halsduken och handskarna – de sistnämnda dock bara för att hålla fingrarna varma, medan de tidigare hade många andra funktioner, framför allt för att markera en distans mellan handskarnas bärare och resten av världen.

Kastorhatten, en hög, för det mesta rörformig hatt tillverkad av bäverhår, uppfanns på 1600-talet. Den bars av män och kvinnor, i många skepnader. Cylinderhatten, en förenklad variation på kastorhatten och mest buren av män, blev populär under 1800-talet och ett tecken på den borgerliga klassens emancipation. Pork pie-hatten, en liten rund skapelse med en platt översida och ett smalt brätte, bars inte bara av komikern Buster Keaton, utan också av många kvinnor, som drog den långt ner i pannan, för att på så sätt komplettera hårets komplicerade arrangemang ovanför bakhuvudet. Fedoran, en mjukare hatt med ett brett brätte som hänger lite i fronten, förmår att skydda bäraren mot vind och väder. Den blev en symbol för den tidiga kvinnorörelsen innan Al Capone förklarade den till en nödvändig beståndsdel av hans gängmedlemmars utrustning. Varje typ av hatt har sin symbolik och sin kulturhistoria. Och när somliga hattar under de senaste åren återvann en liten del av sin forna popularitet, så skedde det i vetskapen om den gångna betydelsen: pork pie-hatten i minnet av Lester Young, Charles Mingus och fyrtiotalets jazz, fedoran, helst i Panama-versionen, som referens till lata sommardagar i utvalt sällskap på en skuggig terrass ovanför medelhavet. Även baseballkepsen, om än ingen hatt i egentlig mening, för att den lägger sig platt på skallen – även den bär på en sådan betydelse, som kan härledas till amerikansk fankultur.

När Elena Esposito, en sociolog från universitetet i Bologna, förklarar modets hemligheter, talar hon om människans behov att visa upp sig som enastående varelse – och andra människors behov att iaktta hon som sådan – under växlande och för det mesta flyktiga omständigheter. Modets syfte, skriver hon, är att skapa en förbindlighet i det förbigående. Inte för mycket, för då blir människan ”fixerad”, då uppträder hon som formad efter en mall, men tillräckligt mycket för att dra uppmärksamheten till sig, som en gestaltad varelse. Där, i gapet mellan det personliga och det allmänna, tycks hatten försvunnit, i strävan efter en intimitet, även inom tillfälliga möten, som man tidigare bara undvikit. Ännu under 1700-talet kunde en rak blick in en annan människans ansikte betraktas som lika med en beröring, och ibland besvarades ett sådant brott mot konventionerna med uppfordran till ett duell. Först mycket senare, strängt sett först efter andra världskriget, blev det öppna, oskuggade ansiktet ett uttryck för människan själv, och mötet ansikte mot ansikte till måttet för det autentiska och ärliga. Och så försvann hatten, eller den ändrade sin funktion från att vara en del av beklädnaden till att bli rekvisita.

Den moderna människan blev av med många accessoarer: Hon tappade käppen och fickuret, hon blev av med den lilla duken i tyg och håller på att gå miste om slipsen. Hon förlorade hatten och, inte minst, cigaretten. Det finns någonting som är gemensamt för alla dessa ting av förment tvivelaktigt praktiskt värde: De är bundna till sinnliga uttrycksformer eller gester: Käppen svängs, eller så viftar man men den, duken används för att vinka och för att torka tår, fickuret plockas fram, handen med cigaretten ritar komplicerade figurer i luften. Ett helt register av sociala förhållanden öppnas genom dessa rörelser. Och tänk återigen på hatten, tänk på en fedora, där bärarens handgrepp ingår i hattens utformning, med en buckla, så kallat grepp, på varje sida, där tummen och långfingret hittar sin position, medan pekfingret nuddar hatten i skåran uppe på kullen. Och så lyfter man hatten med en elegant och vidlyftig rörelse, som visar respekt och omtanke för människan man möter, utan att dock skapa en närhet som förpliktar. Och så säger man förstås inte ”hej” utan ”goddag”.

Thomas Steinfeld författare och professor i kulturvetenskap