App Store

Google Play

SE - Details page - Device banner - 894x1036

Kliv in i en oändlig värld av stories

Lyssna när som helst, var som helst

Historiska Media | Acast

Historia Nu är podcasten om människor och händelser som förändrade världen. Programledare är Urban Lindstedt, journalist och en stor historienörd. Varje onsdag släpper vi nya avsnitt, där Urban samtalar med kunniga och intressanta gäster. Det handlar om allt från bödlar på 1600-talet till brittiska imperiets uppgång och fall. Det blir djupdykningar i myterna kring vikingar eller kalla krigets värsta spionaffärer. Spännande historier om soldater som offrat sina liv, eller makthavare som fattat hisnande beslut. Det är lärorikt, dramatiskt och aldrig tråkigt. 

Historia Nu – vi gör historien levande!
 

Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Historia.nu med Urban Lindstedt

Sovjetunionen var aldrig den monolitiska stat som många trodde i Västvärlden. Efter Stalins död 1953 kunde de sovjetiska rådsrepublikerna i Baltikum förhandla fram ett visst utrymme i förhållande till Moskva. Detta skulle senare bli oerhört viktigt vid frigörelsen från Sovjetunionen.

De historiska skillnaderna mellan Estland, Lettland och Litauen påverkade utvecklingen i de olika länderna efter frigörelsen från Sovjetunionen. I Estland kunde till synes oskyldig verksamhet som att rusta upp gamla stan i Tallinn öka historiemedvetandet. Medan Lettland fick en tuffare resa i frigörelsen från Sovjet eftersom den politiska och ekonomiska makten inte separerades fullt ut. I Litauen fungerade det medeltida stormakten Litauen-Polen som nationell inspiration.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap vid Uppsala universitet och aktuell med boken Bakom och bortom järnridån – De sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Ukraina.

När Sovjetunionen kollapsade år 1991 efter några år av liberaliseringar av det kommunistiska systemet kom en rad nya och nygamla stater att framträda. De tre baltiska staterna tillhörde de mest nationalistiska av de sovjetiska rådsrepublikerna, men det fanns historiska skillnader som gjorde sig påminda under frigörelseprocessen.

De baltiska staterna blev självständiga första gången 1918 i kaoset efter den ryska revolutionen med undantag av Litauen som var en stormakt på 1400-talet. Men Sovjetunionen ockuperade Baltikum först 1940 och sedan igen 1944.

Fram till Stalins död 1953 var repressionen hård. Sedan kunde de lokala kommunistpartierna skickligt förhandla fram ett visst manöverutrymme i förhållande till Moskva. Men där Estland tidigt utvecklade ett civilt samhälle med olika föreningar som inte stod i opposition till statsmakten, blev utvecklingen mer stalinistisk i Lettland. Den litauiska nationalismen blev mer idealistisk än de mer pragmatiska esternas.

Bild: Första arbetsdagen med Noor-Tartu (Ung-Tartu) som var en studentrörelse i Tartu mellan 1979 och 1984 (från 1979-1981 hette den Kodulinn, eller hemstad). Det bildades mestadels av historiestudenter som ville göra något nyttigt för sin stad, utan att vara kopplad till någon officiell institution. Att städa stadsrum, samla in antikviteter och anordna kulturevenemang var rörelsens huvudaktiviteter. Från Noor-Tartu, Fotograf: Okänd, CC-BY-NC-ND

Musik: Freedom av jason szklarek, Storyblock Audio

Lyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.

 
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Baltikums väg ut ur Sovjet – tre länder, tre berättelser om frihet

När fascismen växte i Europa på 1930-talet hotades många minoriteter. I Finland blev fascismen aldrig en majoritetsrörelse, men finlandssvenskarna, som kämpade för sin kulturella existens i ett finskdominerat land, kände sig utsatta.

Trots svenskans officiella status i Finland ökade trycket från finsknationalistiska rörelser, som såg svensktalande som en rest från det svenska rikets tid. Den finlandssvenska antifascismen var mångfacetterad och påverkades av klass, ideologi och minoritetsstatus. Motståndet sträckte sig från borgerlig kritik av fascismens rättsvidrighet till socialistiska och kommunistiska rörelser.

I podden Historia Nu samtalar Urban Lindstedt med historikern Anders Ahlbäck vid Stockholms universitet och litteraturvetaren Ylva Perera vid Åbo Akademi om den finlandssvenska antifascismen. De är aktuella med antologin Finlandssvensk antifascism – Politik, debatt och litteratur 1920–1950. Detta är ett betalt samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland.

Fascismen är en ultranationalistisk, auktoritär ideologi som betonar statens makt och folkets homogenitet. Historiskt har fascistiska rörelser, som i Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland, präglats av militarism och diktatur.

Lapporörelsen var den mest framträdande finska fascistiska rörelsen och försökte eliminera vänstern genom kidnappningar, misshandel och påtryckningar. År 1932 kulminerade dess inflytande i Mäntsäläupproret, som misslyckades men visade styrkan i de auktoritära strömningarna.

För finlandssvenskarna var Lapporörelsen ett dubbelt hot – dels mot vänstern, där många antifascister var aktiva, dels genom sin finsknationalism, som såg svenskspråkiga som en oönskad minoritet.

Författaren Mirjam Tuominen använde litteraturen som ett antifascistiskt verktyg och såg fascismen som präglad av empatilöshet. Hon skildrade den inre kampen mot fascistiska impulser för att blottlägga dess mekanismer och väcka medkänsla.

Finska nationalister ville språkligt och kulturellt homogenisera Finland, vilket hotade det svenskspråkiga Finland. För många blev antifascismen ett försvar av svenskans ställning.

Den finlandssvenska pressen spelade en central roll i debatten om fascism. Tidningar som Hufvudstadsbladet, Svenska Pressen och Nya Argus gick från avvaktande till uttalad antifascism på 1930-talet, då minoriteters rättigheter hotades och Finland riskerade att bli en auktoritär stat. Arbetarbladet drev en konsekvent antifascistisk linje redan från 1920-talet.

Bildtext: Den 4 juni 1930 misshandlas kommunisten Eino Nieminen brutalt av lappoanhängare utanför Vasa tingshus i samband med en rättegång mot Lapporörelsen. (Wikipedia, Public Domain).

Lyssna också på: Så försvann Finland ur svensk historia.

Musik: Dramatic Strings av Boris Skalsky, Storyblocks Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen
 
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det fascistiska hotet i Finland: finlandssvenskarna och striden mot extremismen

Reichsführer-SS Heinrich Himmler (1900–1945) var en nyckelperson i Tredje riket. Hans ideologiska övertygelse, flit och administrativa skicklighet gjorde honom central i genomförandet av nazismens rasistiska terror. Genom SS byggde han upp en struktur som förenade paramilitär makt med ideologisk och kvasi-religiös symbolik.

Himmler var djupt intresserad av ockultism, pseudohistoria och esoteriska idéer. Han såg SS som en andlig elit, kallad att återuppväcka en uråldrig germansk kraft som enligt honom gått förlorad genom kristendomen. I uppdraget ingick en jakt på den heliga graalen och Tors hammare.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, om Himmlers ockulta föreställningar. 

Detta avsnitt är ett betalt samarbete med History Channel, som den 5 juni klockan 20:00 har premiär för dokumentärserien Hitler’s Treasure Hunters. I sex delar skildras hur SS-enheten Das Ahnenerbe sökte efter religiösa reliker och mytiska skatter, såsom den heliga Graalen och Tors hammare – föremål vars övernaturliga kraft skulle bidra till en tysk seger i kriget.

Himmler drogs tidigt till nationalistiska och antisemitiska rörelser. Han anslöt sig till nazistpartiet 1923 och gick med i SS 1925. Redan 1929 blev han dess ledare, Reichsführer-SS. År 1936 blev han chef för hela det tyska polisväsendet och byggde en effektiv terrorapparat.

Himmler betraktade kristendomen som en främmande och försvagande religion, påtvingad germanerna utifrån. Han var särskilt kritisk till kristendomens betoning på förlåtelse, självuppoffring och jämlikhet – idéer han ansåg skadliga för en krigförande, aristokratisk elit. I stället förespråkade han en återgång till en förkristen, germansk religiositet byggd på ära, blod och jord.

Ceremonier inom SS präglades av nyhedniska inslag. Vid bröllop kunde till exempel en svärdsceremoni ersätta kristna löften, och vid begravningar hyllades den avlidnes koppling till förfäder snarare än till Gud. Denna symboliska brytning med kristendomen var inte fullständig, men markerade ett försök att ersätta kyrkans institutioner med SS:s egen kultstruktur.

Slottet Wewelsburg blev ett andligt centrum för SS. Himmler ville göra det till högkvarter för en framtida SS-orden. Slottet omgestaltades i rituell stil, och i tornets runda sal lades ett golv med symbolen Svarta solen – kopplad till nazistisk mysticism. Ett kryptliknande rum ska ha använts för att bevara aska från SS-ledare, som en del av Himmlers kultliknande vision.

Bild: SS-ledaren Heinrich Himmler (i mitten) anländer tillsammans med Gauleiter Rudolf Jordan (till vänster) och SS-Obergruppenführer August Heißmeyer till Quedlinburgs domkyrka för en nattlig ceremoni till minne av kung Heinrich I:s dödsdag, den 1 juli 1938. Händelsen ägde rum som en del av den nazistiska kulten kring den tidiga tyska historien och dess symboler. 2 juli 1938. Källa: Bundesarchiv, Bild 183-H08445. Allgemeiner Deutscher Nachrichtendienst – Zentralbild (Bild 183). 

Musik: Wagner, Richard. Siegfried’s Funeral March and Finale. Framförd av United States Marine Corps Band, inspelad 8–11 december 1981 i Lisner Auditorium, George Washington University, Washington, D.C. Transkription av Howard Bowlin (begravningsmarsch) och John Bourgeois (final). Tillgänglig via Wikimedia Commons. Public domain. 

Klippare: Emanuel Lehtonen
 
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Heinrich Himmlers jakt på Tors hammare

Den 25 januari 1946 utlämnade svenska regeringen 167 baltiska flyktingar till Sovjetunionen. Balterna hade stridit på Nazitysklands sida i andra världskriget och bland männen fanns både tvångsrekryterade och krigsförbrytare.

Beslutet om utlämningen hade tagits sommaren 1945 av en samlingsregering. Sverige hade egentligen inga skyldigheter att lämna ut balterna, till vad många trodde en säker död, men en vilja att hålla sig väl med Sovjetunionen banade väg för beslutet.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap vid Uppsala universitet som bland annat skrivit Sörja ett liv, leva ett annat – Om flyktingens mörker och ljus.

När Röda armén ryckte fram i Baltikum 1944 flydde ungefär 5 000 letter till Sverige. Från Estland kom omkring 32 000 personer och från det mer avlägsna Litauens kust anlände cirka femhundra. Merparten av flyktingarna kom hit med båt, hösten 1944.

Vid Jaltakonferensen i februari 1945 hade de allierade stormakterna – USA, Storbritannien och Sovjetunionen – enats om principen att krigsfångar skulle återbördas till sina respektive hemländer. Detta inkluderade alla som hade varit medborgare i Sovjetunionen före den tyska invasionen 1941, även om de senare tagit värvning på tysk sida.

Med de baltiska soldaterna handlade det om cirka 167 balter som internerats av svenska myndigheter efter flykten från det framryckande Röda armén. Många av dessa män hade tvångsrekryterats till tysk tjänst under kriget, medan andra hade valt att slåss mot Sovjet i hopp om att skydda sina hemländer – Estland, Lettland och Litauen – från en ny sovjetisk ockupation. Efter kriget internerades de i olika läger i Sverige, däribland i Rinkaby i Skåne och Gälltofta.

Sverige hade dock ingen skyldighet att formellt följa avtalen från Jalta eftersom landet inte deltog i konferensen. Trots detta valde den svenska regeringen, under statsminister Per Albin Hansson, att gå med på Sovjetunionens krav på utlämning. Beslutet motiverades med Sveriges önskan att upprätthålla goda relationer med den mäktiga grannen i öster, särskilt med tanke på den känsliga efterkrigssituationen och Sveriges neutralitetspolitik. Man hoppades undvika konflikter som kunde äventyra Sveriges säkerhet och utrikespolitiska position.

Samtidigt pågick en annan stor utlämning: 2 364 tyska krigsfångar överfördes till Sovjet vid ungefär samma tid. Denna utlämning var mindre omstridd eftersom tyskarna sågs som en del av den besegrade fienden, men de två fallen sammanföll och underströk den press som den svenska regeringen stod under.

Bild: Balt-/tysklägret på Ränneslätt, Eksjö.

Musik: The Refuge, av Natalia Kolesnikova. Storyblocks Audio.

Källor: Persson, Åke (2022): Flykten över Östersjön – när 40 000 balter kom till Sverige. Populär Historia.

Lindholm, Rudolf (1992) Baltutlämningen och folkrätten. Svensk Juristtidning.

Bojs, Anders & Mårtensson, Leif (red.) (2004). I Baltutlämningens skugga: internering och utlämning av tyska militärflyktingar via lägren i Rinkaby och Gälltofta 1945-1946. Kristianstad: Föreningen Gamla Christianstad.

Klippare: Emanuel Lehtonen
 
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Baltutlämningen – Sveriges kryperi för Sovjetmakten

Finska vinterkriget inleddes med sovjetiska bombningar av Helsingfors i Finland den 30 november 1939 efter att Finland vägrat att acceptera krav på justeringar av gränsen. Sovjetunionens invasion sträckte sig från Barents hav i norr till Östersjön i söder.

Röda armén var helt överlägsen i fråga om trupper och material, men de möttes av mycket hårt motstånd av de motiverade finska trupperna som kunde utnyttja terrängen till en gerillakrigsliknande taktik. Finnarna kämpade tappert i väntan på utländsk undsättning som aldrig kom.

Detta är andra delen i en serie av sju om andra världskriget. Historia Nu:s programledare Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet.

Josef Stalin ansåg att den sovjetiska industristaden Leningrad var hotad av potentiella militära angrepp genom Finland. Därför krävde Sovjetunionen i oktober 1939 att Finland skulle lämna ifrån sig Karelska näset, förstöra sina försvarsverk i öster och arrendera ut halvön Hangö till en sovjetisk flottbas. Finland avvisade dessa krav, vilket ledde till att Sovjetunionen beslutade att ta dessa områden med våld.

Sovjetunionen hade över 500 000 soldater, 30 gånger fler flygplan och 200 gånger fler stridsvagnar än Finland. Finland hade en armé på 275 000 soldater, men saknade nödvändig militär utrustning.

Fältmarskalk Mannerheim visste att Finland inte skulle kunna vinna kriget i traditionell mening. Hans strategi var därför att fördröja den sovjetiska invasionen så mycket att omvärlden skulle hinna komma till Finlands undsättning. Denna strategi fokuserade på att skydda Karelska näset och förhindra att Röda armén nådde Helsingfors.

Finländarna använde en taktik som kallas "mottitaktiken", vilket innebar att de skar av de sovjetiska styrkornas förbindelser bakåt, anföll dem från sidorna och splittrade deras förband i mindre grupper. Denna taktik visade sig vara mycket framgångsrik och ledde till en rad finska segrar.

Sverige förklarade sig icke-neutralt och blev icke-krigförande, vilket möjliggjorde omfattande materiellt stöd till Finland, inklusive vapen. Dessutom organiserade Sverige en frivilligkår för att hjälpa Finland.

Trots det hårda motståndet och framgången med mottitaktiken, kunde Finland inte hålla emot den sovjetiska invasionen. Vid utgången av februari 1940 inleddes fredsunderhandlingar i Moskva. Fredsavtalet, även känt som Moskvafreden, undertecknades den 13 mars 1940. I enlighet med detta avtal avträdde Finland flera områden till Sovjetunionen, inklusive Karelska näset, Ladogakarelen och delar av Fiskarhalvön. Dessutom arrenderades Hangö udd till Sovjetunionen på trettio år.

Bild: Finska skidsoldater under Vinterkriget 1939-40. Källa:SA-Kuva, Public Domain

Musik: Njet Molotoff! Kampsång från finska vinterkriget, Youtube, Public Domain.

Lyssna också på De finska soldaternas krigstrauman under andra världskriget.
 
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Finland trotsade Stalins Röda armé

Gustav III:s statskupp den 19 augusti 1772 satte stopp för frihetstiden och mer än 50 år av ständervälde. Gustav III (1746-92) var en begåvad maktpolitiker som direkt efter sin faders död började planera för statskuppen med syftet att återinföra enväldet.

När den planerade statskuppen höll på ett rinna Gustav III ur händerna tog konungen själv över ledningen av kuppen i Stockholm. Trots att Gustav III motiverade kuppen som en kamp mot adelsvälde var det i allra grad adelns privilegier som kungen försvarade.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Hugo Nordland historiker och författare som arbetar på en bok om Gustav III.

Gustav III kallade sin statskupp för revolution. Kuppmännen som leddes av Gustav III personligen arresterade rådet. Sveriges första politiska partier, hattarna och mössorna, upplöstes. Detta satte punkt för de partistrider och den korruption som tidigare hade präglat svensk utrikes- och inrikespolitik. Kuppen stöddes av Frankrike med både pengar och direktiv.

Under frihetstiden i mitten av 1700-talet radikaliserades politiken med fokus på ökade sociala rättigheter. När adelns privilegier utökades till rättigheter för hela folket skapades ett stort missnöjde bland adeln. Utan adelns missnöjde skulle inte Gustav III kunnat genomföra sin statskupp.

Genom den nya regeringsformen från 1772 delades den politiska makten återigen mellan konungen och riksdagen. Samma år avskaffade Gustav III även tortyr som förhörsmetod, och tortyrkammaren Rosenkammaren stängdes för alltid. Gustav III genomdrev dessutom en inskränkt tryckfrihetsförordning 1774.

Lyssna också på Svenska flottans historia: Vad Gustav III inte visste om öl.

Musik: Gustavs skål av Carl Michael Bellman framförd av United. Internet Archive, Public domain.

Bild: Målning av Pehr Hilleström som på baksidan säger: Då Hans Majtt konung Gustaf III geck utur Sina rum för at börja Revolution 1772 behagade Han säga till Sin Kammarherre: Om jag är idag så olyckelig och förlorar lifvet, Så Säg min bror Carl at jag inte omkommit genom Svensk manns åtgärd.

 
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Från frihetstid till envälde: Sanningen om Gustav III:s revolution

Elin av Skövde var en högättad from kvinna som levde under den tidigare delen av 1100-talet i Västergötland. Efter att hon mördats av släktingar till sin mördade svärson började en rad under tillskrivas Elin. Utanför Götene sprang en källa till liv, en blind man fick synen åter och en stum började tala.

Sankta Elin av Skövde, även känd som Helena av Skövde, blev ett lokalhelgon som har vördats i hela Sverige och delar av Norden under medeltiden. Hon betraktas som Västergötlands och Skövdes skyddshelgon. Idag är Elin symbolen för staden Skövde trots att reformationen gjorde upp med helgondyrkan för flera hundra år sedan.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med museipedagogen och utställningsproducenten Tomas Olausson på stadsmuseet i Skövde. Detta är ett betalt samarbete med Besök Skaraborg, läs mer om Skaraborgs spännande historia på skaraborg.nu.

Sankta Elin föddes av förnäma föräldrar, men det är inte känt vilka de var eller varifrån de kom. Hon gifte sig och fick flera barn. Hon gifte inte om sig efter makens död utan istället valde hon att ägna sig åt sin tro och tjäna Gud genom fastor, böner och goda gärningar. Elin bidrog till flera kyrkors uppbyggnad runt om Skövde, bland annat Skövdes kyrka.

Elins dotter misshandlades av sin man, som senare mördades av hans tjänare. Misstankarna föll snart på Elin som senare mördades av mannens släkt som hämnd. En våldsam död är mycket vanligt bland helgon. Enligt legenden blev Elin mördad av svärsonens släktingar när hon var på väg till kyrkoinvigningen i Götene. Att Elin dödades i en vendetta och inte för sin tros skull verkar inte spelat så stor roll. Hon blev troligen ganska snart efter sin död föremål för helgondyrkan.

Under 1100-talet växte en helgonkult fram, ofta så kallade "kungahelgon", de var kungar eller adel, valda av gud att härska, vilket gav dem auktoritet som helgon. Helgon som Erik den helige (kung 1155-1160), S:ta Elin (auktoritet i bygden) och heliga Birgitta (släkt med kungafamiljen) hade detta gemensamt men även att de var martyrer.

Detta tjänade ett viktigt syfte för adeln, även den mest framgångsrika kungen är ändå bara dödlig, en martyr lever hos gud för evigt. Detta gjorde personen odödlig och på så sätt familjen odödlig och utvald av gud.

När biskopen i Skara, Brynolf Algotsson, nedtecknade ett officium för Elin år 1288 var mycket bortglömt om Elins liv, men han slog fast att hon tidigt blev änka och valde att leva ett fromt liv istället för att gifta om sig. Efter svärsonens död valde hon också att göra en pilgrimsresa till det heliga landet – en resa som på 1100-talet borde varit både farlig och resurskrävande.

Bild: Helge Johansson har här avbildat Sankta Elin av Skövde med Våmbs kyrka i bakgrunden. Det uthuggna motivet kan beskådas på Helge Johanssons granitskulptur Gyllen i Kyrkparken i Skövde, f.d. Skaraborgs län, Västergötland, Västra Götalands län, Sverige. Bilden är fotograferad av Harri Blomberg. CC BY-SA 3.0

Inledande musiken är Kyrie Eleison av The Tudor Consort som är släppt under Creative Commons, Attribution 3.0 International License.

Lyssna också på Helgonkultens blomstring på tvärs mot bibeln

Klippare: Emanuel Lehtonen
 
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sankta Elin av Skövde – vendettan som blev en helgonkult

Nazitysklands anfall på Norge och Danmark den 9 april 1940 var resultatet av en kedja av strategiska beslut av både de allierade och Nazityskland. Tyskarna behövde hamnar i Norge för kriget på Atlanten och för att säkra de svenska malmtransporterna via Narvik, samtidigt som de allierade ville förhindra samma export.

Där Danmark kapitulerade nästan utan strid skulle norrmännen kämpa i två månader. Men det svaga norska försvaret, flera misstag kring mobiliseringen i kombination med en förvirrad hjälp från britterna och fransmännen beseglade norrmännens öde. Den tyska ockupationen i Norge skulle bli hård, medan danskarna som behöll sin regering fick det lättare fram till 1943.

Detta är den andra delen av fem om Norden under Andra världskriget. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet.

Redan när kriget bröt ut den 1 september 1939 förklarade Norge och Danmark sig neutrala. Norges försvar var huvudsakligen inriktade på övervakningsuppgifter, eftersom landets geografiska läge ansågs vara en garanti mot storskaliga invasionsförsök. Och man förlitade sig på att brittiska Royal Navy skulle sätta stopp för en invasion.

De allierade ville stoppa den svenska malmexporten till Tyskland via Narvik i Norge och de planerade att besätta de svenska malmfälten med ursäkten att kunna skicka hjälp till Finland. Tyskarna var snarare ute efter hamnar i Norge för kriget på Atlanten än att säkra malmimporten från Sverige.

När vinterkriget bröt ut mellan Sovjetunionen och Finland den 30 november 1939, vändes stormakternas blickar mot Skandinavien. Det starka finska motståndet mot Stalins Röda Armé visade att regionen hade potential att vara en viktig spelare på krigsscenen.

Den 9 april 1940 inledde Hitler Operation Weserübung, som innebar en fullskalig invasion av Danmark och Norge. Norska styrkor svarade med modigt motstånd, men trots deras ansträngningar lyckades de tyska styrkorna ta kontroll över huvudstäderna i både Danmark och Norge inom loppet av en dag. Den tyska kryssaren Blücher sänktes av det norska kustförsvaret vid Oscarsborg i inloppet till Oslo, vilket fördröjde fångandet av huvudstaden och tillät kungafamiljen, regeringen och Stortinget att fly norrut med extratåg.

Tysklands nederlag under första världskriget berodde bland annat på att Royal Navy lyckades hålla den tyska marinen inspärrad i södra Nordsjön. Samtidigt kunde man hindra den tyska handelssjöfarten och svälta ut Tyskland. Sjöofficerarna i den tyska Krigsmarinen hade lärt sig av denna läxa och redan den 2 oktober 1939 föreslog den tyske marinchefen Raeder upprättandet av två tyska basområden i Norge.

I början av 1940 fick de norska myndigheterna flera varningar om att något var på gång. Mötet mellan Hitler och Vidkun Quisling, ledaren för det norska nazistpartiet Nasjonal Samling, i december 1939 stärkte Hitlers övertygelse om att Norge saknade viljan och förmågan att motsätta sig brittiska överträdelser av neutraliteten.

Bild: Tyska Wehrmacht i Norge den 9 april 1940. Tyska trupper i bitter strid mot norska trupper i en by, 40 km väster om Lillehammer. 4556-40 PK.: Borchert Federal Archives, Bild 183-H26353 / Borchert, Erich (Eric) / CC-BY-SA 3.

Musik: "Ja, vi elsker dette landet av Rikard NordraakLyricist och Bjørnstjerne Bjørnson. United States Navy Band, See page for author, Public domain, via Wikimedia Commons

Lyssna också på Vidkun Quisling – förrädaren som blev ett begrepp.

Klippare: Emanuel Lehtonen
 
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Operation Weserübung – anfallet mot Norge och Danmark

Varje läsformat – från papyrus och kodex, till tryckta böcker och skärm – har påverkat både hur vi läser samt hur vi tänker. De tidiga kristna favoriserade kodexen – den första boken – framför de etablerade skriftrullarna. Kodexen, som var en uppskuren bokrulle mellan pärmar, var mer tillgänglig och enklare att hantera än de mera vördade skriftrullarna.

Med kodexen kunde kristna texter distribueras snabbare och till fler människor. Detta teknologiska val bidrog inte bara till kristendomens expansion utan också till att etablera kodexen som standardformat för böcker i den västerländska kulturen.

Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu om hur bokformat format våra samhällen. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan i Stockholm och aktuell med boken Bokens folk – En civilisationshistoria från papyrus till pixlar.

Under antiken var skriftrullar, ofta tillverkade av papyrus, standardformatet för text. Dessa rullar, som kunde vara flera meter långa, användes både för religiösa och administrativa ändamål. Det var i skriftrullar som de tidiga judiska och kristna texterna bevarades. Jesus själv, enligt evangelierna, läste från rullar i synagogan, och dessa rullar representerade både den heliga lagen och en konkret länk till det judiska folkets historia.

Men skriftrullarna hade begränsningar. De var sköra, svåra att navigera och opraktiska för längre texter eller intensiva studier. Den första stora textteknologiska revolutionen inträffade när rullen ersattes av kodexen – ett format som bestod av lösa ark sammanbundna mellan två pärmar. Kodexen var enklare att bläddra i, mer hållbar och möjliggjorde bättre navigering i texten.

Den tidiga kristendomen spelade en avgörande roll i spridningen av kodexen. Kyrkan, som var angelägen om att sprida sitt budskap så brett som möjligt, fann kodexen mer lämplig än rullen för sina behov.

Efter Västroms fall på 400-talet föll stora delar av Europa in i en period av politisk och social oreda. Mycket av det intellektuella arvet från antiken riskerade att gå förlorat. Det var i detta sammanhang som klostren blev avgörande för att bevara och sprida kunskap. Munkar i klostren tog på sig uppgiften att kopiera antika texter, ofta för hand, på pergament eller papyrus. Klostren blev också centra för lärande och utbildning, där nya generationer kunde studera de texter som bevarats.

Bild: Stockholm Codex Aureus, även känd som Codex Aureus of Canterbury och Codex Aureus Holmiensis är en evangeliebok skriven i mitten av 700-talet i Southumbria, troligen i Canterbury. På 1500- och 1600-talen låg den i Spanien, och 1690 köptes den till den svenska kungliga samlingen. Den förvaras numera på Nationalbiblioteket.

Musik: "Universi qui te expectant", sjungen på första söndagen i advent. Inspelad privat med medlemmar av Schola Antiqua. 2004-07-12. Mikebrubaker12 Wikipedia. Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 

Lyssna också till Jesus – en obekväm apokalyptisk profet.

Klippare: Emanuel Lehtonen
 
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De kristnas hemliga vapen

När källkritiska historiker avfärdade kung Ane som offrade sina söner för ett långt liv och slaget på Bråvallarna som ohistoria föll fantastiska berättelser i glömska.

Ända fram till 1800-talet trodde de flesta historiker att sagorna baserades på verkliga händelser. Men modern källkritik har gjort rent hus med dessa fornnordiska sagor. Och tyvärr helt rensat bort berättelserna som är fyllda av dramatik, komik och tragik från vårt allmänna medvetande.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Daniel Sävborg, professor i nordisk filologi vid Tartu universitet. Han är aktuell med boken Händelser ur Sveriges ohistoria – En försvunnen tid (Dialogos).

Professor Daniel Sävborg menar att dessa sagor, trots att de avfärdats som historiska källor, fortfarande har ett värde som berättelser. De fungerar som en spegel av samtida värderingar, farhågor och drömmar som präglade deras samtid, och har påverkat både konst och litteratur genom århundradena. Dessa historier, som en gång var centrala i Sveriges självbild och kulturarv, har med tiden försvunnit från det allmänna medvetandet.

Slaget på Bråvallarna är en av de mest storslagna berättelserna i den fornnordiska traditionen. Enligt sagorna möttes svearna och danerna i en episk strid där kung Sigurd Ring och hans här utmanade Danmarks kung Harald Hildetand. Kampen, som enligt källorna var så våldsam att både himmel och jord skälvde, präglades av hjältedåd, svek och övernaturliga inslag.

Enligt Snorre Sturlasson och Saxo Grammaticus föll Harald i striden, trots att han hade Odens välsignelse. Sigurd Ring tog därmed makten över både svear och daner och lade grunden för det som senare skulle bli ett enat Norden. Slaget på Bråvallarna är mer än en berättelse om militär konflikt; det är en mytologisk symbol för omvälvning och maktens pris. Det knyts också till specifika platser i Sverige, vilket gör det till en del av vår geografiska och kulturella historia.

Men källkritiken, särskilt under ledning av Lauritz och Curt Weibull under 1900-talet förändrade historieskrivningen i Sverige radikalt. Historiska källor började bedömas utifrån kriterier som närhet till händelserna, beroendeförhållanden och tendensfrihet. Som en konsekvens ströks stora delar av den tidigare accepterade svenska historien, inklusive de äldsta berättelserna om kungar och hjältar. Här försvann både kung Ane och slaget på Bråvallarna.

Men berättelsernas betydelse överstiger deras historiska fakticitet. De har inspirerat mängder av konstnärliga verk – från dikter och dramer till monumentalmålningar och skulpturer. Sävborg lyfter fram exempel på hur dessa historier levt vidare i litteraturen, såsom i verk av August Strindberg och Erik Johan Stagnelius, och hur de en gång fungerade som gemensamma referenser i samhällsdebatten.

Vidare beskriver han hur konst och litteratur ofta har omformat och berikat dessa berättelser. De har använts som allegorier för samhälleliga frågor och som verktyg för att utforska mänskliga dygder och brister. Berättelsernas roll som en gemensam kulturell referenspunkt har inte bara förenat samhällen utan också fungerat som en katalysator för kulturellt skapande.

Bild: Slaget vid Bråvalla. Av August Malmström, Östergötalands museum, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Nordisk mytologi – berättelser och kult

Musik: Electra To The Baltic Sea Full av Giuseppe Rizzo, Storyblock Audio.

Klippare: Emanuel Lehtonen
 
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sagokungar och slaget på Bråvallarna

När Karl XII befann sig i Bender i nuvarande Moldavien skickade han iväg tre forskningsexpeditioner som skulle undersöka fornfynd i de bibliska länderna där Egypten och pyramiderna ingick.

Orientalisten och prästen Michael Eneman, som varit med Karl XII vid Poltava, ingick i den andra karolinska egyptiska expedition under åren 1711-12. Eneman närmade sig pyramiderna i Giza som en praktisk vetenskapsman som mätte stenar och kröp in i pyramiderna.

I denna nymixade repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Joachim Östlund, docent i historia vid Lunds universitet.

För svenska bönder på 1600-talet var Egypten och historierna om Josef och Moses i allra högsta grad levande. I bibeln nämns aldrig pyramiderna uttryckligen, även om det talas om stora byggnader. Svenska vetenskapsmän började att intressera sig för pyramiderna redan på 1600-talet, men de utformades mer som stora ladugårdar än pyramider – ingen hade ju sett dem. Senare avbildas de både som spetsigare och ibland flackare än de är i verkligheten.

Michael Enemans resa 1711-12 gick till Grekland, Konstantinopel, Israel, Arabien och Egypten där kanske Jerusalem var höjdpunkten för Eneman som skrivit två avhandlar om Kristi grav. När senare Michel Eneman återvände till Moldavien var Karl XII så intresserad att Eneman fick berätta om sin resa och sina upptäcker en timme per dag under två månader.

Intresset för Egypten utmynnade också en omfattande internationell handel med mumier. Varav flera också hamnade i Sverige. Malda mumier såldes som ett universalläkemedel som kunde bota det mesta.

Bild: Pyramider i Giza från 1735 av J Clark.

Musik: Pyramids med Marcus Bressler, Soundblock Audio.
 
Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Karl XII:s intresse för mumier (nymixad repris)

Lyssna när som helst, var som helst

Andra podcasts som du kanske gillar...