Militärhistoriepodden

Så skulle Sverige försvaras under kalla krigetUnder mitten av 1970- och 1980-talet genomgick den svenska Försvarsmakten mer eller mindre ett stålbad av rationaliseringar och neddragningar. Samtidigt utvecklade vi ett av världens mest kompetenta multiroll stridsplan JAS Viggen. Detta plan har blivit till en symbol för Sveriges förmåga i luften under det så kallade ”andra” kalla kriget fram till Sovjets kollaps. Samtidigt vittnar det faktum att Viggen aldrig blev en kärnvapenbärare om att Sveriges ambitioner under denna period inte längre passade med vare sig plånboken eller de övriga supermakternas egna intressen. I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om 1970- och 1980-talets så kallade ”försvarsdoktrin” och vad den egentligen grundade sig i. Fram till 1960-talets mitt hade Sveriges försvar varit inriktat på ett periferiförsvar med syfte att mota storskaliga invasionsförsök från någon närliggande stormakt. Till detta låg en politisk inställning som syftade till neutralitet i krig och alliansfrihet i fred. Att försvara en sådan säkerhetspolitisk inställning var endast möjligt om Försvarsmakten gavs stora resurser. I själva verket kan den svenska militära styrkeuppbyggnaden sägas vila på den enorma ekonomiska expansion som Sverige genomlevde under de så kallade rekordåren. Efterkrigstidens ”neutralitetsvakt” gjordes möjlig tack vare pengarna som flödade in. Det rådde också politisk konsensus i försvarsfrågan under socialdemokratiskt ledarskap. Den militärtekniska utvecklingen pekade under tidigt 1950-tal också i samma riktning som tidigare, bara det att planen blev snabbare och bomberna starkare. Under mitten av 1960-talet kom dock mycket av dessa grundförutsättningar att ändras. Pengarna tog slut när tillväxten bromsade in. Den politiska konsensusen som tidigare rådigt luckrades upp när Försvarsmakten äskade egna kärnvapen (1970-talets offentliga politiska debatt om kärntekniken spelade in i detta), och den tekniska utvecklingen gick nu tillbaka mot konventionella scenarion där mekanisering och kvalitativ förmågehöjning blev allt viktigare. När pengarna började ta slut kunde inte längre alla få vad de ville ha och striderna om försvaret blev åter ett faktum. Samtidigt skönjdes en ökad sovjetisk närvaro i Östersjön med nya ubåtar och i centrala Europa var man mycket oroad över en förnyad Sovjetisk konventionell styrkeuppbyggnad som tycktes överskugga allt vad NATO kunde åstadkomma. USA skulle inte heller tillåta Sverige att anskaffa kärnvapen. Men skulle ett nytt storkrig egentligen betyda en fullskalig attack mot just Sverige, eller skulle endast en mindre styrka sättas in mot Skandinavien? En svår fråga blev då vad det nya spetsflyget egentligen skulle vara? Om det inte skulle bli ett attackflyg med kärnvapenkapacitet, vad skulle det i stället bli? Skulle det understödja ett djupförsvar, eller skulle det stoppa fienden till havs? Det som kom att bli 1970-talets och 1980-talets försvarsdoktrin lämnar inga vettiga svar på de här frågorna och idag framstår det militära resonerandet under perioden i stort sett som en efterhandskonstruktion. Det svenska försvaret nedmonterades till att passa den plånbok som gavs, och de krigsscenarier man såg framför sig anpassades till vad man kunde klara av. Av de 600 JAS Viggen som man önskade sig, blev det bara 300. Det fick helt enkelt räcka. Bild: JAS Viggen 37, Wikipedia, Creative Commons. Lyssna också på Sverige och det kalla kriget : Hela världens kalla krig (del 1) Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

127

46min

slutet för Alexander den stores imperiumAlexander den store sin ledde i sin framgångsrika här allt närmare Indien. Föreställningen om hans egen oövervinnerlighet var den drivkraften. Förutsättningarna för att föra krig i dessa fjärran länder var också andra, och den makedonska hären mötte andra former av motstånd. Så småningom skulle Alexanders hybris också möta verkligheten och snart fick hären vända hem. Det står klart i efterhand att även om Alexander var ett taktiskt och strategiskt geni var han ingen statsbyggare. Något beständigt imperium blev det dock inte. Efter hans tidiga död 323 f.v.t. bröts Alexanders landvinningar upp i nya kungadömen, vilket i sig skapade nya geopolitiska problem och konflikter. I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Alexanders sista fälttåg i öst och fram till hans död år 323. Detta är en repris. Det persiska imperiet var i grunden krossat och Alexanders nemesis Darius var besegrad. Alexanders löfte om att straffa perserna för deras härjningar i den grekiska övärlden hade uppfyllts, så när Alexander nu blickade österut återigen och försökte nå havet på andra sidan kontinenten var motivet snarare världsherravälde. Vid floden Hydaspes, samma år, stod också ett av Alexanders mest välkända slag mot den Indiske rajan Poros och hans son, ihågkommit bland annat för mötet med indiska stridselefanter. Återigen skulle Alexanders aggressiva kavalleritaktik, understödd av den täta och stabila makedonska falangen, visa sig framgångsrik. Med segern vid Hydaspes var områdena runt Indusdalens bifloder vunnet för Alexander. Efter slaget vid Hydaspes nåde dock Alexander väg ände i både praktisk och symbolisk bemärkelse. På vägen tillbaka till Persepolis och Babylon är det en annan Alexander som träder fram. Vid floden Hyphasis, en av de sista bifloderna till den stora indusfloden blev Alexander tvungen att vända hemåt efter att de makedonska soldaterna började tala om myteri. Det stod då klart att världens slut var längre bort än vad man känt till. Alexanders megalomani mötte här verkligheten, och svaret blev att börja den långa återvandringen. På vägen hem fortsatte dock motgångarna. Alexander blev svårt sårad och tappade sin förmåga att delta i striderna på det sätt som han tidigare gjort. Kanske den största av utmaningar mötte Alexander i den Geodriska öknen påväg västerut mot Persepolis igen där det sägs att tre fjärdedelar av hans här dukade under i hettan och i brist på förnödenheter. Enligt Alexanders biografer tog alkoholen också över allt mer under Alexanders sista år och innan han dog hade hans tidigare gudalika uppenbarelse och förmåga fått en annan karaktär. År 323 f.v.t. dör Alexander svårt försvagad och utan en utsedd arvinge. Exakt vad det var som tog hans liv tvistas det ännu om, men klart är att hans stora alkoholintag knappast gav honom motståndskraften och skärpan att hantera varken naturliga sjukdomar eller försök till förgiftningar, oavsett vad det nu var som ledde fram honom till Styx. Något beständigt imperium blev det dock inte. Hans stora gärning ligger i hans sätt att föra krig. Ganska snart bröts Alexanders landvinningar upp i nya kungadömen, vilket i sig skapade nya geopolitiska problem och konflikter. Inte minst förändrades läget i de östra delarna av medelhavet när den tidigare makedonska supermakten tappade sitt grepp. Detta skulle också leda till att nya stormakter kunde etablera sig. Den enes död, den andres bröd, som det heter, och efter många år av inbördes konflikter mellan kvarlevorna av Alexanders imperium låg medelhavet snart öppet för en ny och växande stormakt på den italienska halvön. Bild: Alexander i stridens hetta, detalj av det berömda "Slaget om Alexander" (mosaik, Pompeji, ca 150-100 f.Kr., troligen baserad på en modell från 300-talet), Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

229

51min

Episodes

Lyssna när som helst, var som helst

Andra podcasts du kanske gillar...