Plastträd är inte sämre än riktiga träd

Det står några plastträd i korridoren på Jonas Grens kontor. De väcker frågor. Men väldigt annorlunda frågor än riktiga träd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det är banalt, klichémässigt, att konstatera, men plastträden som min hyresvärd har placerad i korridoren utanför mitt arbetsrum – något slags pilträd och en lila-blommande sak – är inte levande. En dag träffade vi kvinnan från företaget som ställt hit träden. Hon förklarade med stor entusiasm för oss att den lila-blommande saken minsann inte var någon dussinprodukt. Bladen och blommorna var gjorda av kvalitativ, icke-blekbar plast; solen kunde ösa sin strålning över dem, det gick att ha dem ute, inne, vartsomhelst: bladen skulle förbli desamma, utlovade hon.

Träden står i krukor i något slags erzats-material, som ska få det att se ut som jord. Grenarna är instuckna och fastklistrade i hål i vad som verkar vara riktiga trädstammar. Träden är alltså död ved (utan vedätande insekter) med plastgrenar och plastblad. Vanligtvis passerar jag träden utan att tänka på dem på väg till toaletten eller pentryn. Men en morgon blir jag stående. Känner på de lila blommorna, de uv-resistenta evighetsbladen. Upptäcker infästningen där grenen limmats fast. Där ved och plast möts. Tänker på Pettson och Findus-berättelsen, där gubben skadar foten och katten och han bygger en julgran av pinnar och lim. Det är kanske så man ska tänka på dessa ting i korridoren: hellre träd av plast, än inga alls? Som om vi företagare som delar kontorslokalerna, likt gubben Pettson, vore rörelsehindrade och inte under några omständigheter kunde få tag på levande växter? Handfallna är vi åtminstone, i och med att ett företag, som anlitar andra företag, råder över de gemensamma utrymmena.

Det är när jag ska hämta vatten till mina fyra krukväxter – varav en, fikusen, håller på att dö, jag förstår inte varför – som jag blir stående framför plastträden. Vad väcker fenomenen omkring oss för tankar? Jag minns en gång i slovakiska Karpaterna sommaren 2008 (strax innan jag blev våldsamt magsjuk efter att ha druckit bäckvatten bemängt med något djurs fekalier) när jag stannade på en bro över en framrusande älv. Jag drabbades av vad som måste kallas akut häpnad inför gravitationen och vattnets beteende i landskapet. Det var en slags en hydrologisk eureka. Tänk att hela det här systemet funkar! Avdunstning, moln, snö, regn, berg, rännilar, bäck, å, flod, sjö, hav. Runt, runt, runt. Av sig självt. Det bara kommer. Kom vatten hit i isklot indrämmande i planeten. Blev hav, blev ånga, moln, regn. Flödade, forsade, forsar, strömmar, rinner, tar sig fram, ringlar, eroderar, fyller upp, fylls av liv, fortsätter. Himlakroppens olika processer som fortgår utan att människan behöver göra någonting.

Förundran inför lindbladet. Att det faller. Multnar. Blir mat för mask. Jord. Att bladet kommer – inrullat i nåt slags vårpaket. Tittar fram. Hej! Vecklas ut. Får blommor intill sig. Oräkneliga antal humlor, bin, som äter det söta. Lindblomshonung. Lindblomste. Madeleinekaka doppad i det. Allt detta liv som flytt förbi, som blir, ska bli. När jag står i korridoren på jobbet och tittar på pilträdet och det lila-blommande trädet, framträder andra tankar. Jag tänker på limmet, vem som stuckit in dessa grenar i de borrade hålen. Vem borrade? Plastträden väcker tankar om fabriker, fossila resurser och en annan form av förundran: varför det ska vara så svårt att be oss som jobbar här att hjälpas åt att vattna verkliga träd? Blad renar luft, men inte plastblad. Blad äter koldioxid och vatten, skapar syre och socker, men inte plastblad. Blad doftar, det gör också plastblad – men av plast. Plastblad växer inte. Dör inte. Lever inte. Varför denna död som ska likna liv? Om konturerna av det levande – omformade till döda ting, varor av ettor och nollor, plast och betong – förutsätts kunna ersätta växters och djurs vävnad, läten, lukter, rörelser, förlopp från frö till mognad och död, ersätta den outgrundlighet som bor i själva det faktum att något upprätthålls utanför människans makt – kan vi då ersätta allt? Kram med hjärtemoji. Skog med katalog. Myr med motorväg. Samtal med meddelandetråd?

Men skulle det verkligen vara bättre med riktiga träd som stod i korridoren och vissnade? frågar någon – utan att betänka huruvida ordet ”bättre” är det lämpliga i sammanhanget.

Att jämföra interaktionen med plastträd med det att vistas ute i luften, på marken, bland träden, med kroppen, i det levande, kan aldrig gå ut på att värdera vad som är bäst. På samma sätt som att det vore befängt att påstå att två timmar i verkligheten där man hackar morot, kokar soppa och bakar bröd tillsammans med sina barn, vore bättre än att sugas in i en fantastisk film på bio. Linden utanför mitt fönster är inte bättre än de två plastträden i korridoren. Mina krukväxter är inte bättre. Planeten är inte bättre än människornas samhällen. Fenomenen är annorlunda, radikalt annorlunda. Så annorlunda något kan bli. Vad som kännetecknar hundra gammeltallar på en solig höjd är inte att de är bättre än, säg, tolv tusen pappemballage för Muminmuggar. Försök paketera porslin i ett gammalt träd. Pappkartonger är bättre än gamla träd på att vara pappkartonger. På samma sätt som plastträd är bättre på att stå för evigt ovattnade, blommande alla kommande dagar i en korridor, än dödliga växter. Jag betvivlar inte den stolthet, ja, ömhet som kvinnan från plastträdsföretaget uttryckte när hon ställde hit växterna som inte växer. Men frågan är: ska vi nöja oss med människoskapade representationer i varuform av planetens levande mångfald, denna som de industriella samhällena håller på att utrota? Det vill säga: vad händer när mänskliga artefakter – bilder, poster på sociala medier, träd som aldrig slutar blomma – börjar betyda samma sak som lindbladet söndersmulat i ens hand om hösten? Lukten vi känner när bladgojset förs mot näsan?

Naturen är knappast bättre än människans skapelser. Naturen är blöt, brant, farlig, fylld av virus och bakterier. Den biter, sticker, bränner, skapar andfåddhet. Naturen är geggig, den dör. Den gör inte som vi vill. Ändå står något på spel i det sorglösa omformandet av planetens oöverskådliga förlopp till döda ting på en marknad. När jorden och haven fylls på av evighetsplaster. När cancerframkallande ämnen från olika produkter kommer med vattnet i kranen, in i barnens törstiga munnar. När det radioaktiva skräpet ska ligga tryggt i marken i 100 000 år. När biosfären, hemmet för allt känt liv, hettas upp för hundratals tusen år framöver, utan att någon vet vad som ens kan leva i en sådan värld. Jag dristar mig att påstå: människor som på djupet, åtminstone en gång, har häpnat inför trädens liv, kommer att känna sig missnöjda med plastträd. Inte för att plastträden är sämre. Utan för att de inte är träd.

Jonas Gren författare