App Store

Google Play

is Device Banner Block 894x1036

Stígðu inn í heim af óteljandi sögum

Hlustaðu og lestu

Ernst Brunner

I första delen av sin nya svit självbiografiska böcker Där går han gör Ernst Brunner återbesök i det barn- och ungdomsland som han tidigare utforskat i Svarta villan, diktsamlingen Separator och romanen Vallmobadet. Men stilen är ny, i ett mäktigt flöde manas bilder fram av området vid Tullingesjön söder om Stockholm, Seppan kallat, i närheten av AB Separator, fabriken där områdets vuxna arbetade. Det var en tidig multietnisk miljö, bebodd av finnar, tyskar, ungrare, balter, och ibland besökt av dignitärer som den unge politikern Olof Palme. Det var ett framtidsland som samtidigt levde helt i historien. Den svenska ingenjörskonstens stolta historia, men också det nyligen avslutade andra världskrigets historia. Många var de som hade flutit i land i Seppan efter storkrigets stormar, bland dem Ernst Brunners föräldrar från Österrike. Fadern hade som soldat i den tyska armén sett kriget på nära håll. Så i efterklangen av trettio- och fyrtiotalens massdöd föds barnet Ernst i berättelsens början, växer upp med sina bröder, utforskar och vidgar sin värld bit för bit, blir hjälte när han räddar sina bröder från drunkningsdöden, upptäcker ishockeyn, sexualiteten, litteraturen. Det är en historia om en pojke som föds i språk, lever i språk, smakar på det och äter det, och som steg för steg närmar sig ett liv som författare. Där går han 1 kommer att följas av ytterligare två volymer.

Albert Bonniers förlag

Där går han

Där går han. 1, 1950-1970

I upptakten till den andra delen av sin självbiografiska trilogi har Ernst Brunner hunnit bli tjugo år. Grabben från Seppan i södra Stockholm har tagit klivet ut i vuxenlivet och den större världen. Efter universitetsstudier i såväl Stockholm som Aix en Provence, Florens och Leningrad tar han sina första steg som författare.

Drömmen att få ett bokmanus antaget på förlag kantas av svårigheter. Men när drömmen förverkligas blir framgången omedelbar, och efterhand allt svårare att bemästra - inte minst för meningsmotståndarna på den litterära arenan.

Med sitt flödande färgrika språk och en fantastisk detaljrikedom återkallar Ernst Brunner här med alla sinnen inte bara sina egna minnen utan också en svunnen tid. Han tydliggör linjer som löper från förr till nu, skildrar ett Sverige och ett samhällsklimat i förändring. Han blottlägger sig själv och sitt liv och berättar genom det något mycket större

Där går han. 2, 1970-1990

I den sista delen av sin självbiografi skildrar Ernst Brunner sin sorti ur den litterära offentligheten som ett parallellt förlopp till vad han beskriver som den svenska bokkulturens förfall – med spektakelkulturen, mordboksförfattarna och den genusetniska klientelismen.

Livet som Ernst Brunner levt det är inte märkvärdigt och aldrig storslaget. Det är rentav löjligt ibland, men får sitt värde av att det gestaltas på ett högtstående sätt. Berättelserna om den lille Ernst från Seppan och den nu vuxne redan gråhårige äldre mannen bosatt på Mariaberget, får karaktären av folkskrifter eller obetydliga klostersagor. Med sina litterära alster reser han runt från scen till scen i en konceptualiserad värld. Han blir en resande i konstformer och åskådningar och upplevs slutligen som verkligt existerande bara tillämpad som begrepp, som förvrängd bild.

Kanske är Ernst Brunner den förste i svensk litteratur som vågar tillstå att han varit en skrivande medelmåtta, men han gör det med en avklarnad humor och medveten om att det ofullgångna hos honom själv bara kan mätas ställt mot barbariet i samtiden.