App Store

Google Play

is Device Banner Block 894x1036

Stígðu inn í heim af óteljandi sögum

Hlustaðu og lestu

Lisa Eurén-Berner

Jag heter Inga-Maja och går i femte klassen i flickskolan i... Nej, jag skriver inte ut, vad staden heter, men den ligger i Norrbotten, så mycket kan jag tala om. Jag är ingen skönhet, det har jag sett, när jag tittat mig i spegeln. Jag har lingult här, röda kinder och blå ögon. Jag har ingen figur än, säger mamma, men den kommer kanske med åren. Min bror Klas säger, att jag är en riktig klumpeduns, men han skall alltid vara nedrig som alla bröder. Jag älskar plättar, fläsk och bruna böner, men det bästa av allt är i alla fall fruktglace. Det är ljuvligt! Nu har jag visst berättat det viktigaste om mig själv så nu kommer turen till de övriga i familjen. Min pappa är postmästare, och jordens raraste och stiligaste pappa. Han är lång och smal och har tjockt, svart hår. Bara vid tinningarna lyser det som silver, och det tycker jag ser väldigt stiligt ut. Margit Palm sa en gång, att hon riktigt SVÄRMAR för pappa. Pappa är mycket skojig och kvick och kan få alla att skratta, om han vill. Ja, jag dyrkar honom helt enkelt.

Storytel Publishing

Fröken Sprakfåle

Ja, nu sitter jag här och skriver igen... Det är förtjusande roligt, men på samma gång känns det förstås litet ängsligt. Jag hoppas av hela mitt hjärta att dom som köper den här boken ska tycka lika bra om den som om den förra. Bokförläggarn, som bor i Stockholm, skrev till mej och sa att han gärna ville ha en ny bok och så undrade han om jag hade haft några nya upplevelser på sista tiden. Om jag har! MASSVIS... Dom, som läst min första bok, förstår nog att sådana inte tryter för mej.

- Skriv du! sa Klas, min yngre bror. Misslyckas du, blir du väl inte nackad för det.

Fröken Sprakfåle växer upp

Den här gången är jag verkligen litet ängslig att börja en ny bok. Det var en fröken - jag tror det var i Göteborg - som skrev i en tidning att Inga-Maja Bergman inte skulle få en kria godkänd. Jag kan då rakt inte förstå vad hon menade med det, för jag brukar alltid ha Ba och Ab på mina svenska uppsatser. Men det kan ju förstås hända att lärarinnorna i Norrbotten är snällare än i Göteborg, där visst alla människor är rysligt kritiska, säger pappa, som varit där en tid. Men ingen kan väl förresten begära att jag ska kunna skriva en bok lika fint och korrekt som en fullvuxen författarinna, jag menar som en RIKTIG sån.

Fröken Sprakfåle på grönbete

Det känns som alltid roligt att börja på en ny bok igen, men det är inte utan att det känns litet vemodigt också. Jag tror nästan att det här blir min sista bok. Jag får nog inte tid att skriva någon mer. Det låter kanske mystiskt, men när ni hunnit till bokens slut, kommer ni att förstå mig.

Fröken Sprakfåle förlovar sig

En afton vid sjutiden steg jag in i mammas rum. Hon satt och stoppade strumpor. Pappa satt i rummet intill och läste. Det måtte ha varit en mycket rolig bok för han skrattade ideligen.

- Mamma, började jag och ställde mej framför henne. Säg åt mej att jag ABSOLUT inte får skriva någon mer sprakfålebok. Förbjud mej att göra det! 

Mamma tittade upp och smålog.

- Vad skulle det tjäna till? Om jag förbjöde dej det, skulle du i alla fall skriva i smyg. Jag känner dej, min flicka. Får du skrivsjukan i blodet, så hjälper varken förbud eller medicin.

Fröken Sprakfåle byter namn

Jag tror att jag börjar denna min bok med samma ord som jag slutade min förra: JAG ÄR SÅ GRÄNSLÖST LYCKLIG.

Det kan inte vara sant vad folk påstår att gifta människor förr eller senare tröttna på varandra. Det är omöjligt, om dom verkligen håller av varandra på det rätta sättet då dom gifter sig. Skulle jag t. ex. kunna bli less på Greger? Otroligt! Eller han på mej? Tänk om... Ohnej, så kan det aldrig gå, då skulle jag dö av sorg, det känner jag.

Unga fru Sprakfåle

Goddag på er allesamman! Här har ni mej nu igen. Men denna bok blir - jag menar allvar nu - MIN SISTA. Inte för att jag själv skulle ha något emot att fortsätta. Att skriva är det roligaste, jag vet, men ni förstår, jag har lovat Greger, min käre make, att upphöra med författarskapet en tid. Kanske för alltid... Inte för att detta - jag menar författandet - på något sätt hindrar mej från att sköta mitt hem. Nej, det är inte orsaken! "Skälet varför" är att Greger blir så hemskt nervös varje gång, han får se en ny bok av mej i något bokhandelsfönster.

- Ha, nu ligger där en igen! pustar han. - Nu ska man gå och våndas i veckor för din skull.

Sprakfålen tar farväl

KÄRE LÄSARE.

En ny Sprakfålebok? Ja, men den handlar mest om Susanne, Inga-Majas baby. Det var visserligen inte min avsikt att skriva något mer om Sprakfålen, men under årets lopp har jag fått ett stort antal brev vari jag enträget ombetts att berätta vidare om Sprakfålen. Det har glatt mig mycket och gjort att Ni nu har en ny Sprakfålebok i Eder hand. Få nu se vad Ni tycker om Susanne, Inga-Majas baby.

Författarinnan.

Inga-Majas baby

Om ni är lika glada att höra av mej som jag är glad att få prata med er ett tag igen, är jag nöjd och belåten. Ni ska tro, kära vänner, att jag längtat förtvivlat efter att få skriva en bok igen, men ni förstår, jag har inte haft tid att göra det. Viktiga händelser ha inträffat, sedan jag pratade med er sist. Susanne har fått en bror. Peter som hans namn blev, är nu ett år och sju månader och naturligtvis bedårande i sin moders ögon.

En liten Sprakfåle till

— Greger. Hallå! Kom ett tag.
(Tystnad.)
— Gre — g — er! Hör du inte?
— Ja, ja! Vad vill du?
— Kom hit, latmask, så får du höra. Kan du inte lämna den där tidningen för några minuter?
— Jag håller på och studerar tippraderna, förstår du. Den här gången ska du få se att...
— Nä, snälla du, sluta med det där. Varenda onsdag hör jag: Den här gången ska du få se att... Det kommer ju aldrig nån sån där »gång», kära Greger. Kom, ska jag tala om något för dej.
— Håhå, jaja, just som man har det så skönt...
Greger kom långsamt inklivande, slog sig ner vid bordet och knackade av askan ur pipan mot bordskanten, vilket var strängeligen förbjudet. (Av mej!)