Vigdis förmedlar med briljant penna en destruktiv relation och den besatthet som fångar och förgör likt en brand som börjar med att förrädiskt värma och sen lämna bara svarta ruiner kvar. Att lyckas beskriva en förgörande förälskelse som övergår i galenskap i kidnappade tankemönster, som Vigdis Hjort gör är mästerligt.

Författaren skildrar människans dumhet på ett välskrivet sätt. Dock kan jag inte sympatisera med någon av huvudkaraktärerna, de är inte älskvärda på något sätt, vilket gör att jag egentligen inte bryr mig om deras historia. Arv och miljö tyckte jag var mycket bättre.

Språket är värt en 5:a, fantastisk författare. Boken är smärtsam och naken på ett sätt jag sällan skådat. Däremot tror jag inte detta är kärlek. Det är om något skildring av psykisk misshandel och livets svartaste sidor. Jag tycker inte vi ska benämna detta som kärlek

Boken beskriver en skrämmande och fruktansvärd relation på många sätt men samtidigt extremt bra skrivet den fångar en från första till sista stund.

Vilket tuggande, känns som omLena Andersson använde sig av detta manus 13 år senare i egenmäktigt förfarande,Hugo Rask och Arnold Busk! Samma person och exakt samma upplägg

En riktig bladvändare om kärlek, passion och om hur irrationella vi är när vi drabbas. Lysande!

Ja herregud, om kärlek skulle upplevas så här av oss alla skulle inte mycket i samhället fungera…😳

Fantastiskt, brutalt och hjärtskärande. Vad hon kan skriva! Mycket bra inläsare dessutom.

Bokens uppläsare var bra och språket var bra. Historien var lite långtråkig emellanåt och det var samma historier som berättades om och om igen.

En scen som bränner fast: Den lilla dotter som tassar ner för trappan och vill sova hos mamma men blir avvisad. För tänk om HAN skulle komma - då får inte dottern vara i vägen…