App Store

Google Play

SE - Details page - Device banner - 894x1036

Kliv in i en oändlig värld av stories

Lyssna när som helst, var som helst

Historiska Media | Acast

Följ med Sveriges främsta historiker på en tur genom världshistorien! Professor Dick Harrison är en av Sveriges ledande historiska profiler. I den nya podcasten Harrisons dramatiska historia samtalar han med sin hustru Katarina Harrison Lindbergh, även hon historiker och författare. Det är personligt och inbjudande, kunnigt och kunskapsrikt, lättsamt men aldrig lättviktigt.

 

De två programledarna vägleder lyssnaren genom världshistorien, med väl valda nedslag. Det är kunskap och fakta, återgivet med berättarglädje och engagemang. Här ges plats för djupdykningar i enskilda personöden och händelser men med en tydlig kronologi i avsnitten som följer historiens väg framåt.

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Harrisons dramatiska historia

När svenska och danska arméer kämpade om kontrollen över Skåne på 1600-talet uppstod en mångfacetterad folklig krigarrörelse, i regel riktad mot Sverige, som kommit att förknippas med termen "snapphanar". Enligt gängse uppfattning utgjorde snapphanarna en dansksinnad motståndsrörelse som kämpade för landskapets frihet från svenskt förtryck. Verkligheten var dock betydligt mer komplicerad.

De historiska snapphanarna var ingen enhetlig grupp, utan bestod av människor som endast hade det gemensamt att de betraktades som kriminella och väpnade upprorsmakare av den svenska krigsmakten. Många var lösdrivare och banditer som rövade och stal från alla – även från den skånska civilbefolkningen – och utnyttjade kriget för att berika sig själva. Andra var fattiga bönder som tvingades ut i skog och mark för att överleva, vilket ofta ledde dem in i laglöshet. Ytterligare andra var friskyttar, formellt rekryterade till Danmarks väpnade styrkor, och kan därmed snarare betraktas som gerillasoldater.

Därtill fanns upproriska bönder som grep till vapen mot en överhet som av många upplevdes som hotfull och tyrannisk. Alla dessa grupper kom långt senare att sammanföras under benämningen "snapphanar" och utsattes under 1800- och 1900-talet för en romantiserad historiebeskrivning.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om snapphanarna – några av de mest mytomspunna allmogekrigarna i nordisk historia.

Bildtext: Statyn "Snapphanen" av Axel Ebbe (1934) visar Lille Mads, en av de mest kända snapphanarna. Verket står i Hembygdsparken i Hässleholm och symboliserar den danskvänliga motståndsrörelsen i 1600-talets Skåne. Bildkälla: Wikimedia Commons – Axel Ebbe "Snapphanen" Licens: Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Friskyttar, rövare och bönder i vapen – Snapphanarna bakom myten

Under medeltiden och 1500-talet tillhörde Skåne, Blekinge och Halland Danmark. Den danska kungamakten kontrollerade även Bohuslän, Gotland, Jämtland och Härjedalen – landskap som i dag är självklara delar av Sverige. De avgörande territoriella förändringarna skedde under krigen på 1640- och 1650-talen, då Danmark förlorade sin roll som skandinavisk stormakt till förmån för Sverige.

Den svenska maktutvidgningen skedde i flera etapper och medförde stort lidande, särskilt för den skånska civilbefolkningen, som ofta hamnade i kläm när kungarna stred mot varandra. Mitt under trettioåriga kriget omdirigerade Axel Oxenstierna och den svenska riksledningen arméerna från Centraleuropa till Danmark. Detta ledde till den för Danmark förödande freden i Brömsebro.

År 1657, när den svenska armén var upptagen i ett utdraget krig i Polen, försökte den danske kungen Fredrik III ta revansch. Detta fick ännu värre konsekvenser. Karl X Gustav lämnade Polen och genomförde det berömda tåget över de isbelagda danska bälten. Utan möjlighet att försvara sig tvingades kung Fredrik acceptera de stränga villkoren i freden i Roskilde, vilket innebar att Skånelandskapen och Bohuslän övergick till Sverige.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om hur den svenska stormakten på 1600-talet införlivade Skånelandskapen i riket.

Bildtext: Karl X Gustaf efter slaget vid Iversnaes. Oljemålning av Johann Philip Lemke, efter förlaga av Erik Dahlbergh. Målningen visar Karl X Gustaf till häst på en höjd efter slaget vid Iversnaes. I bakgrunden ses strider mellan svenska och danska trupper på en frusen sjö, medan Erik Dahlbergh kommer till undsättning från höger. Verket är ett dramatiskt skildrat propagandaporträtt av svensk militär triumf under 1600-talets stormaktstid.

Nationalmuseum, identifikationsnummer NMDrh 149.

Public domain via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Så blev Skåne svenskt

Historierna om Minotauros och labyrinten, om Herakles tolv stordåd, om Kirke och Medea har vi hört när vi var unga, och de har lämnat outplånliga avtryck i vårt medvetande. Grekisk mytologi har inspirerat människor i tre millennier – och mer därtill – och mycket av den ingår fortfarande i allmänbildningen. Disney gör filmer om den, nya romaner skrivs, och myterna står sig fortsatt starka inom barnboksfloran.

Men hur uppstod dessa berättelser? Har de sina rötter i verkliga personer och händelser? Kan vi se Minotauros‑sagan som en spegling av konflikten mellan det minoiska Kreta och de helladiska städerna i södra Grekland? Var Herakles en historisk person eller en sagofigur från sten‑ eller bronsålder? Har Atlantis funnits, eller är Platons redogörelse en moraliserande skröna? Fanns kung Midas och kung Krösus – de två rikaste monarkerna i antikens Greklands kollektiva minne – över huvud taget? Och hur förklarar vi de märkliga europeiska djuren i myterna – lejon och elefanter – har de någonsin existerat i Medelhavsområdet under antiken?

I sommarreprisen av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om grekiska myter och sagor.

Bild: Theseus och Minotauros. A‑sida från en attisk amfora med svartfigur, ca 540 f.Kr. Wikipedia, public domain.

Klippare: Aron Schuurman

 Producent: Urban Lindstedt

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Minotauros-myten - berättelse om en konflikt i det klassiska Grekland

Påsken är den största kristna högtiden, och även i sekulariserade familjer är det en stor sak: påskpynt, påskris, påskkäringar, påskägg och mycket annat. Alla har en relation till påsken, men långt ifrån alla vet hur det började. Visst, Jesus korsfästes och uppstod, men varför? Och vad, exakt, kan vi utläsa ur källorna?

Jesus från Nasaret var en framgångsrik landsbygdspredikant och helbrägdagörare som vid en ödesdiger tidpunkt, troligen år 33 e.Kr., beslöt sig för att leda sin rörelse till Jerusalem och sprida sin lära också där. Resultatet var katastrofalt: tempelledningen (”översteprästerna”) kände sig hotade och beslöt sig för att röja honom ur vägen. De tycks inte ha varit rädda för hans budskap utan för honom själv, något som framgår av att ingen av lärjungarna greps – och det visade sig snart att det var ganska lätt för dem att predika vidare. Det var alltså Jesus själv, som person, som var farlig. Men att gripa och förhöra honom var en sak. Om man ville avrätta honom måste den romerska ockupationsmakten (som var tämligen ointresserad av judiska religiösa angelägenheter) kopplas in. När kuppen hade lyckats och korsfästelsen genomförts tog dessutom historien en besynnerlig vändning, eftersom liket försvann ur graven och ryktet spreds om att Jesus hade uppstått. Vad var det egentligen som hände? Kan vi, genom att utgå från dokument och indicier, pussla ihop en trovärdig slutsats?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de dramatiska händelser som utspelade sig under den första kristna påsken.

Bild: Sörjandet av Kristus (Mästaren från Nerezi, 1164). Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den första påsken – vad hände egentligen med Jesus?

Sverige har upplevt några få perioder av intensivt stadsgrundande, till exempel på 1200-talet och under järnvägsbyggandets 1800-tal, men ingen epok kommer i närheten av den inflation i urbanisering som ägde rum under stormaktstiden på 1600-talet. Inom loppet av några decennier fick Sverige mängder av helt nya eller om- och nygrundade städer.

Stadsetableringen ägde rum i hela det nuvarande landet, från Bottenviken till Skåne, och satsningarna var omfattande, både i redan existerande städer och i småbyar och marknadsplatser som nu transformerades till metropoler. 

Den gamla fästningen Älvsborg kompletterades med Göteborg, det medeltida Stockholms befolkning tiodubblades och bebyggelsen svällde, Kalmar revs sten för sten och flyttades till en holme i närheten, Jönköping brändes ned och byggdes upp på nytt i en träskliknande miljö en bit därifrån, och så vidare. Den danske kungen Kristian IV grundade en av Nordens starkaste fästningsstäder i en vattensjuk sumpmark och namngav den efter sig själv: Kristianstad. Ofta handlade det om medvetna försök från statsmaktens sida att täppa till skattesmitar- och smugglarhål, som när Borås grundades i södra Västergötland och Åmål grundades i Dalsland. Flertalet städer var visserligen mycket små, men genom sin blotta existens förändrade de kulturlandskapet och det lokala politiska scenariot fullständigt.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om de många nya städer som grundades, nygrundades eller flyttades under stormaktstiden på 1600-talet.

Bild: Gravyr av Göteborg från Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna 1690-1710. I förgrunden ses Gullberget med Skansen Lejonet som här kallas Leo Gothicus (Göta Lejon).Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stormaktstidens stadsgrundande

Under stormaktstiden utkämpade Sverige många framgångsrika väpnade konflikter, vilka har gett ekon i vår historieskrivning och blivit ihågkomna på nationell nivå. Men ett krig – ett som ägde rum omedelbart innan landet blev en stormakt – har blivit märkligt bortglömt: Kalmarkriget.

Kalmarkriget, som startades av den danske kungen Kristian IV, var ett krig som Sverige förlorade: ett smutsigt och illa skött krig som utspelade sig från Skåne till Norrland, och som vållade stor förödelse inte bara i Kalmar (som nästan totalförstördes), utan också på Öland, i Bohuslän, Västergötland, Jämtland, Småland och i skärgårdsbygderna. Eländet var så omfattande att kriget är allt annat än förträngt ur det folkliga minnet i många lokalsamhällen, som Nybro och Tenhult, där folk skapat skrönor och rest monument över händelserna åren 1611–1613. Framför allt var emellertid Kalmarkriget den blivande stormaktens och det moderna Sveriges blodiga vagga. Efter att parterna slutit fred måste landets ekonomi och krigsmakt byggas upp från grunden, och det skedde med besked. Inom loppet av ett decennium förvandlades Sverige från ett av Europas svagaste och sämst utvecklade länder till en dynamisk krigarstat som tog sjumilakliv mot dagens nationalstat.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Kalmarkriget, ett av de viktigaste – men också mest bortglömda – krigen i vår historia.

Bild: Slaget vid Kalmar 1611. Gobeläng från 1619 av Karel van Mander II, här återgiven av F.C. Lund. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kalmarkriget – det glömda kriget

Den svenska stormaktstiden i all ära, men den verkliga stormakten i 1600-talets Europa var Frankrike. Under första hälften av seklet lades grunden till en ovanligt stark stat och absolutistisk kungamakt, och under 1600-talets andra hälft dominerade den franske kungen Ludvig XIV – Solkungen i Versailles – den europeiska militära och politiska arenan.

Här har vi dock valt en litterär synvinkel: vi möter Frankrike genom Alexandre Dumas och hans roman De tre musketörerna. Har D’Artagnan, Athos, Porthos, Aramis, Milady, Rochefort och de andra romangestalterna existerat, eller hittade Alexandre Dumas på allt själv? Och framför allt: var verklighetens kardinal Richelieu lika realpolitiskt hänsynslös på riktigt som han är i romanen och i filmerna, där han brukar framställas som en klassisk superskurk utan tillstymmelse till samvete? Just Richelieu blir föremål för en längre djupdykning: vi följer honom från vaggan till graven, längs hela den framgångsrika och blodbestänkta karriärbana som förde honom från den provinsiella lågadeln till högsta möjliga politiska position. Vi gör också bekantskap med hans lika färgstarka efterträdare som Frankrikes mäktigaste man, den italienskfödde kardinalen Jules Mazarin.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Frankrike på de tre musketörernas tid – och framför allt om de båda kardinaler som ledde landet när det utvecklades till Europas starkaste stat.

Bild: Athos, Porthos, Aramis och d'Artagnan konfronterar Jussac och kardinalens gardister. Illustration av Maurice Leloir för De tre musketörerna av Alexandre Dumas. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De tre musketörerna: Ludvig XIV, Richelieu & Mazarin

Få gestalter i det förflutna har fascinerat människor lika mycket som piraterna i Karibiska havet: kaptener med träben och papegojor på axeln, sjörövare med lapp för ögat, skattkartor med X som markerar nedgrävda rikedomar, barbariska straff som att ”gå på plankan”, flaggor med dödskallar och benknotor, med mera. Men hur mycket av detta är sant? Har de legendomsusade piraterna i Västindien en verklighetsbakgrund?

Svaret är ja. Under 1500-talet och 1600-talet grundades många europeiska kolonier i Amerika och Västindien, där stora rikedomar alstrades, men bristen på statliga flottstyrkor och fungerande polisväsen gjorde att kriminaliteten blomstrade. Parallellt med detta lärde sig nederländska kaptener att de lätt kunde bekämpa sina spanska fiender samtidigt som de stal deras silver, vilket fraktades på stora flottor från Amerika till Europa. Samtidigt rymde hunsade kontraktsarbetare från plantageägare i Västindien och anslöt sig till pirathövdingar. Kombinationen av väldiga förmögenheter, brist på motstånd och tillgången till många villiga sjörövare var att den skeppsburna kriminaliteten fick en guldålder. Ridån gick ned först på 1710-talet, sedan kolonialmakterna investerat i flottor och kustvakter. I gengäld började bokläsande européer skriva ihop sjörövarskrönor som inom kort fick ett eget liv. Vår populärkulturs klassiska pirat var född.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om piraterna i Karibiska havet – de verkliga förlagorna till Long John Silver, Jack Sparrow och andra fiktiva antihjältar.

Bild:"Blackbeards sista strid" – Romantiserad skildring av slaget i Ocracoke Bay 1718 mellan piraten Blackbeard och löjtnant Robert Maynard. Målning av Jean Leon Gerome Ferris, ca 1920.

Bildkälla: Jean Leon Gerome Ferris – Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Piraternas verkliga guldålder – sanningen bakom Karibiens sjörövare

Romerska rikets nedgång och fall i Västeuropa har ända sedan renässansens dagar varit föremål för ändlösa diskussioner mellan lärda européer. Fler än 170 orsaksmodeller har konstruerats, av vitt skilda slag. Frågan om vad som fick det gigantiska imperiet vid Medelhavet att erodera och kollapsa är en av världshistoriens största gåtor.

Var det så enkelt att ”barbarerna” på andra sidan gränsen – germanerna, hunnerna och de andra – helt enkelt var bättre soldater, att de mördade imperiet genom hänsynslösa plundringståg? Eller bör vi söka efter ekonomiska förklaringar, till exempel i dålig penningpolitik, alltför dyra slavar och misskötta lantegendomar? Eller ligger gåtans lösning snarare i obarmhärtiga externa faktorer, som pandemier och klimatförändringar? 

På 1700-talet menade upplysningsfilosofer att imperiet fick en dolkstöt i ryggen av kristendomen, och i 1900-talets kommunistländer skyllde man på klasskamp. Nazisterna menade att det var judarnas fel. Och så vidare, i oändlighet. Nya förslag presenteras ständigt. Vad tror forskningen idag? Vad tror vi själva?

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om romerska rikets undergång, den händelseutveckling som utmynnade i att antiken gled över i medeltiden.

Bild: Förstörelse av Thomas Cole (1836), Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Aron Schuurman

Producent: Urban Lindstedt

Repris

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Romarriket föll

Trettioåriga kriget utbröt 1618 genom att tre katoliker kastades ut från ett fönster i Prag i förhoppningen att de skulle dö av fallet. Men de överlevde, och de aktioner som deras habsburgska herrar vidtog för att stävja tjeckernas uppror resulterade i en kedjereaktion av krigsförklaringar och strider som drog in hela världsdelen i konflikten. Först efter tre decennier och miljoner döda – kriget var, sett till Europas folkmängd, mer förödande än första och andra världskriget – blev det äntligen fred.

I traditionell svensk historieskrivning är trettioåriga kriget framför allt historien om hur Sverige blev en stormakt, hur Gustav II Adolf och fältherrar som Lennart Torstenson och Johan Banér lade Europa för sina fötter. Men i det här avsnittet tar vi ett annat grepp: vi betraktar kriget underifrån, ur folkets eget perspektiv. Vi möter dagboksskrivande knektar, lidande knektänkor, torterade kyrkoherdar och hunsade borgardöttrar som ville skriva av sig sina personliga trauman. Ty den i särklass viktigaste konfliktytan var inte den mellan Österrike och Sverige, eller Spanien och Nederländerna, eller Frankrike och huset Habsburg. Kriget utkämpades mellan den vanliga befolkningen i tyska städer och byar och de tiotusentals knektar för vilka fälttågen och deras plundring blev ett sätt att leva.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om trettioåriga kriget, det första egentliga världskriget, som vållade oändligt lidande i Tyskland men förvandlade Sverige till ett av Europas mäktigaste länder.

Bild: Plundrande soldater. Av: Sebastian Vrancx 1647, Tyska historiska museet Berlin, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trettioåriga kriget ur folkets perspektiv

Digerdöden anlände år 1347 till Svarta havsområdet – en fruktansvärd pandemi. På kort tid spred den sig med italienska handelsfartyg till Konstantinopel, Alexandria, Messina och Genua, för att därefter lamslå hela Europa och Främre Orienten.

Minst en tredjedel, troligen mer, av befolkningen dog, och under de decennier som följde upprepades tragedin flera gånger. I många länder sjönk folkmängden med omkring två tredjedelar.

”Digerdöden”, det vill säga ”stora döden”, skakade om samhället i grunden. Allt förändrades till följd av den höga mortaliteten. Jordbruksproduktionen störtdök, hantverkarlönerna sköt i höjden, skatteunderlaget mer än halverades, lågadelns medlemmar blev så fattiga att de drevs in i de korrupta ämbetsmännens eller de råbarkade legosoldaternas led och sjöröveriet fick en guldålder.

En av de frågor som de överlevande ställde sig var VARFÖR. Hur kunde detta ske? Var digerdöden Guds straff för människornas synder, och i så fall vilka synder? Eller var epidemin ett verk av ondsinta människor som gick Satans ärenden? Hade judarna förgiftat brunnarna? Och hur kunde eländet motarbetas? Genom fromma botgörarmarscher och asketiskt självplågeri? Genom folkmagi? Eller genom att man lyssnade till medicinska auktoriteter och ålade sig strikta dieter? Förslagen var lika många som antalet självutnämnda experter.

I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om digerdöden, den värsta katastrof som har drabbat Europa.

Bild: Miniatyr av Pierart dou Tielt som illustrerar Tractatus quartus bu Gilles li Muisit (Tournai, ca 1353). Invånarna i Tournai begraver offer för digerdöden. Wikipeida, Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Producent: Urban Lindstedt

 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När digerdöden nästan utplånade Europas folk

Lyssna när som helst, var som helst

Andra podcasts som du kanske gillar...