app_store_button

google_play_button

SE - Details page - Device banner - 894x1036

Kliv in i en oändlig värld av stories

Lyssna när som helst, var som helst

Lejon Media

Sveriges mest hyllade musikpodcast. Artister hälsar på hemma hos författaren och journalisten Fredrik Strage för att dricka kaffe och lyssna på musik. Den här podcasten ger dig omistliga låttips och oförglömliga anekdoter. Gör som First Aid Kit, Michael Stipe, Little Jinder, Howlin' Pelle, Slipknot, Suede, Father John Misty, Primal Scream, Turbonegro, Ghost och Lill-Babs... knacka på hemma hos Strage.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hemma hos Strage

Som medlem i australiska The Go-Betweens gjorde Robert Forster oemotståndlig indierock på sjuttio- och åttiotalet. Nu är han soloartist och aktuell med albumet "Strawberries" som spelades in i Stockholm med Peter Morén som producent. Nästa år debuterar Robert som skönlitterär författare men först hälsar han på hemma hos Strage för att prata om sin 50 år långa karriär. Han berättar bland annat om när han i slutet av åttiotalet väckte skivbolagets vrede genom att bära klänning på scen, om när han stal en röntgenbild av "The man who fell to earth"-regissören Nicolas Roegs knä, om teaterkursen på universitetet som förde honom samman med den andra kreativa kraften i Go-Betweens: Grant McLennan, om att klä sig så prydligt att alla trodde att de var nördiga bokmalar (när de i själva verket var tämligen dekadenta rockers), om att turnera med The Birthday Party och REM, om Pär Wiksten i Wannadies som gjort mer PR för Go-Betweens än något skivbolag och om första singeln "Lee Remick" som Robert skrev som en hyllning till filmstjärnan ("she comes from Ireland, she's very beautiful, I come from Brisbane and I'm quite plain") utan att veta att hon kom från Massachusetts.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Robert Forster om The Go-Betweens

Efter många års väntan får Strage äntligen besök av Anna von Hausswolff. Hon bjuder på historier om hur hon som barn dyrkade Left Eye i TLC, hade Freddie Wadling som barnvakt, gjorde sin scendebut i en revy med Galenskaparna & After Shave, utvecklade sin monumentala stämma efter att ha sett Diamanda Galás live, upptäckte sitt favoritinstrument kyrkorgeln, började uppträda i kyrkor och för fyra år sedan fick två spelningar i Frankrike inställda på grund av neofascister och katolska extremister som fått för sig att hon var satanist. Hausswolff och Strage pratar förstås också om hennes nya album "Iconoclasts" där hon sjunger duett med Iggy Pop och Ethel Cain. Dessutom får du höra om ett ganska jobbigt möte med Nick Cave på jazzfestivalen i Montreux.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Anna von Hauswolf om kyrkorglar

Under namnet Mammoth gör Wolfgang Van Halen maffig grungerock. Som musiker har han fått vänja sig vid att verka i sin fars skugga. Eddie Van Halen var en av rockhistoriens främsta gitarrister och rekryterade 2006 sin då 15-årige son som basist till det återförenade Van Halen. Vissa fans rasade mot att Eddie Van Halens son tog originalbasisten Michael Anthonys plats. Andra gladde sig åt att det var Wolfgang som lyckades få sångaren David Lee Roth att återvända. Wolfgang mår fortfarande dåligt över hatstormen som riktades mot honom och undviker att göra Van Halen-covers. Hemma hos Strage pratar han om sin oro över att inte räcka till, om att vara introvert, om att hjälpa sin far att bli nykter, om när David Lee Roth råkade nita sig själv med mikrofonstativet och om nya albumet "The end" vars titelspår fått en blodig varulvsvideo regisserad av Robert Rodriguez.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Wolfgang Van Halen om oro & Rock

I somras gjorde Peg Parnevik delar av svenska folket rasande genom att uppträda i hotpants för kungafamiljen. Det var inte första gången hon väckte irritation. Som reality-tv-stjärna och nepobaby har hon vant sig vid näthat. Nu ger hon ut sitt första album, "Äldsta barnet", där hon rör sig mellan bubbelgummig disco och akustisk folkpop. Hemmma hos Strage pratar hon bland annat om att växa upp i Florida: "Jag var 14, emo och gick på en konservativ kristen skola med en massa republikaner. Min största dröm var att flytta till LA eller New York och bara vara mig själv och inte gå i skoluniform och spela lacrosse." Hon berättar också om sin kärlek till My Chemical Romance och Bikini Kill, om att känna sig mer och mer svensk, om sin pappa Jesper som döpte barnen efter golfturneringar och golfredskap, om varför hon får mest kritik från äldre kvinnor, om när Rebecca & Fiona försökte få henne att bli socialist, om att falla för arbetslösa killar, om att sälja sina egna acneplåster och om drömmen att raka av sig håret och starta ett riot grrrl-projekt.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Peg Parnevik om emokärlek & näthat

Synthpionjärerna Karl Gasleben och Dan Söderqvist träffades på det frisinnade Experimentgymnasiet (där elever och lärare tillsammans bestämde läroplanen) i Göteborg i slutet av sextiotalet. De spelade i varsitt progressivt band innan de 1978 förenades i Cosmic Overdose och som första svenskar döpte sin musik till "elektropunk". Tre år senare fick de spela förband åt det nybildade New Order, vilket ledde till gig i England där konsertagenturen krävde att de skulle överge namnet Cosmic Overdose. "Alla trodde att vi var långhåriga hippies i träskor", minns Karl Gasleben. De bytte till Twice a Man och började samtidigt att sjunga på engelska. Hemma hos Strage pratar gruppen (som också inkluderar Jocke Söderqvist) om sitt nya album "The coloured breeze is a new dimension", om sitt intresse för naturen och kommunikationen mellan träd, om när Florian Schneider från Kraftwerk ville bjuda dem på frukost, om att nästan få skivkontrakt med de legendariska etiketterna Factory och Mute, om att programmera de första digitalsyntarna och om att fortfarande inte känna sig som ett synthband. De hinner också avfärda The Clash.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Twice a Man om träd, gräs & syntar

Niklas Strömstedt blev som 17-åring dj på Gröna Lunds ungdomsdiskotek. Han kånkade högtalare åt Bruce Springsteen på Konserthuset 1975 och fick så småningom jobb som pianist åt Ulf Lundell. I slutet av åttiotalet slog han igenom med balladen "Sista morgonen". Nu sammanfattar han sina första 46 år som artist med showen "Tyck OM mig". Hemma hos Strage pratar han bland annat om när han gick i terapi för sin självutplånande snällhet (och fick trösta psykologen som började gråta), om varför han kallar sig Poptönten i sociala medier, om när hans föräldrar fick äktenskaplig rådgivning av Ingmar Bergman, om när han som sjuåring bråkade med Astrid Lindgren och om årets smäktande duett "Långholmsgatan 2" som han sjunger med Johanna Frostling.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Niklas Strömstedt om snällhet

När Tomas Andersson Wij släppte sitt debutalbum 1998 tyckte Fredrik Strage att det var slöseri att en så duktig skribent skulle bli singer/songwriter. Så småningom började han ändå lyssna och nu hälsar Tomas på hemma hos Strage för att prata om sin uppväxt i Baptistkyrkan, om att klippa sig som Elvis i Fruängen centrum, om att vara så rädd för djävulen att han hoppade över "Highway to hell" när AC/DC låg på skivtallriken, om att göra mediekarriär i Stockholm på nittiotalet (med jobb på Z-TV, SvD City och Nöjesguiden), om att kämpa för skivkontrakt och få hjälp av Olle Ljungström, om att förena det sakrala med det hedonistiska och om när en av de första personer han intervjuat ringde redaktionen och sa: "Det här är Peter Stormare. Tomas Andersson är en död man."
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tomas Andersson Wij om Elvis, terapi och Satan

New York-bandet The Dictators hade samma manager och producent som Blue Öyster Cult och förutspåddes en lika lysande karriär när de gav ut sitt debutalbum 1975. Det gick sådär. Knappt någon köpte skivan, bandet gick ner sig i droger och The Dictators fick sparken från en turné med Kiss efter att frontfiguren Handsome Dick Manitoba härmat Paul Stanleys mellansnack. Men som tidiga punkpionjärer nådde The Dictators snart stor ryktbarhet. Genom åren har de hyllats av band som Turbonegro, Hellacopters och The Nomads. "We were the baddest motherfuckers in town, man", säger Handsome Dick Manitoba. "We were the coolest dudes. We put this record out, 'The Dictators go girl crazy' and guess what? Nobody bought it. But here's the good news: 50 years later we're still playing the same goddamned songs!" Hemma hos Strage pratar Handsome Dick Manitoba, som numera är soloartist, också om hur han brottades mot den legendariske rockjournalisten Lester Bangs ("I kicked his ass"), om hur jobbigt det var när brittiska punkare spottade på honom, om när Bruce Springsteen ropade "one-two-three-four" på en Dictators-skiva, om när han köpte en skinnjacka av Sid Vicious och om när han kickade heroin, blev nykter och lyckades driva en bar i 20 år utan att dricka alkohol.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Handsome Dick Manitoba om punk, spott & heroin

Sedan 2004 har John Engelbert och Ossi Bonde gjort bombastisk indierock med små medel (trummor, sång, gitarr) i duon Johnossi. Nu hälsar de på hemma hos Strage för att prata om när Ossi övervägde att stjäla James Browns cymbaler, om när Ad-Rock i Beastie Boys bar hans mössa, om när John spelade 160 gig som gitarrist åt Håkan Hellströn (som lånade riffet ur deras låt "Dead end" till "Det kommer aldrig va över för mig"), om sin överklassbakgrund (Ossi är greve), om att kämpa med låtskrivandet, om vilka effektpedaler som passar akustiska gitarrer, om när de åkte till Amazonas för att trippa på ayahuasca med schamaner och om senaste skivan "Forevers". De berättar också om när de hoppade av gymnasiet. "Jag skolkade hela tiden men berättade inte det för mina föräldrar", minns John. "Jag bodde inte hemma så de märkte ingenting. Jag köpte en studentmössa på H&M, gick dit på studentdagen och hade studentflak och hela skiten. Och jag hade så jävla dåligt samvete. Jag lurade ju mina föräldrar. Det var rätt hemskt. Jag söp ner mig som ett as och tänkte: 'Vilken värdelös människa jag är.' Sedan tog jag en skalpell och skar ut vita post it-rektanglar och satte för alla i:n där det stod IG i betyget. Sedan lade jag betyget i en färgkopiator så att alla IG:n blev G:n. Jag visade betyget när mina föräldrar hade druckit lite vin och var på bra humör. 'Just det, här är mitt betyg', sa jag. 'Nämen åh', sa de."
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Johnossi om att trippa i Amazonas

För tio år sedan gick det stockholmska metalbandet Crucified Barbara in i väggen. Frontfiguren Mia Coldheart fick synrubbningar och domningar i händerna som gjorde att hon inte längre kunde spela gitarr. De var tvungna att lägga ner en framgångsrik karriär som gett dem fans över hela världen. Nyligen återförenades de för en spelning på Sweden Rock och nu hälsar Mia Coldheart och gitarristen Klara Force på hemma hos Strage! De pratar om hur det träffades på en fest i Jordbro i slutet av nittiotalet, döpte sitt band efter en uppblåsbar Barbara som de sett uppspikad på ett kors i Roskilde, slog igenom med albumet "In distorsion we trust" och tävlade i Melodifestivalen där de i andra chansen slogs ut av Pernilla Wahlgren. Nu försöker de ta hand om sig själva lite bättre. Det underlättas av att Klara är utbildad psykolog medan Mia blivit socionom, basisten Ida Evileye sjuksköterska och trummisen Nicki Wicked arbetsterapeut. "Vi skulle kunna starta en vårdavdelning", säger Klara.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Crucified Barbara om utbrändhet

Under en USA-semester upptäckte den tonårige Joakim Larsson från Upplands Väsby att amerikaner inte kunde uttala hans förnamn. När han blev artist kallade han sig därför Joey och tog ett nytt efternamn från Shakespeares "Stormen" som han såg på en hylla i Vilundaskolans bibliotek. 1979 blev han sångare i gruppen Force som tre år senare bytte namn till Europe och vann Rock-SM. Med albumet "The final countdown" blev Europa den största svenska musikexporten sedan Abba. Men framgångarna avbröts tvärt av grunge, skivbolagstrubbel och skatteskulder. Europe splittrades men återförenades på nollnolltalet och gav nyligen ut den Klas Åhlund-producerade singeln "Hold your head up". Hemma hos mig pratar Joey Tempest bland annat om Lucio Fulci-rysaren som inspirerade en av Europes bästa låtar, om Swedish Metal Aids välgörenhetslåt "Give a helpin' hand" som blev hans första guldskiva, om den frifräsande managern Thomas Erdtman och om huruvida Kurt Cobain skrev "Who the fuck is Joey Tempest?" på en vägg i Los Angeles.
 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Joey Tempest om att erövra världen

Lyssna när som helst, var som helst

Andra podcasts som du kanske gillar...