App Store

Google Play

SE - Details page - Device banner - 894x1036

Kliv in i en oändlig värld av stories

Lyssna när som helst, var som helst

Sveriges Radio

P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl

Kaliber

Brist på sjuksköterskor tvingar sjukhus att stänga avdelningar

Kan man lita på att läkaren kan sitt jobb?

Vi och dom på vägen

I år är det 20 år sedan kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut. Då hade tiotusentals människor tvingats fly för sina liv till Sverige. Hela samhället sattes på prov i takt med att allt fler bussar kom över gränsen. Men vad hände sedan? Hur blev det nya livet i det främmande landet? Och finns det saker som historien kan lära oss idag? 

 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
 
Regnet har precis dragit förbi och lämnat en gråtung himmel bakom sig över gamla bron i Mostar i Bosnien-Hercegovina. Det är stor uppståndelse bland de få turister som har vågat sig ut i rusket. Högst upp på bron, på andra sidan räcket, 24 meter över floden Neretva, står en ung kille i våtdräkt och stretchar. Han har fått betalt av några turister för att hoppa.

 Det här är en av turistattraktionerna i Mostar, de våghalsiga killarna som både dyker och hoppar för att tjäna lite extra pengar. Men så finns det de som är här av helt andra anledningar.

 -- Goran, Goran, kom hit, hörs en mansröst ropa.

 På nätet finns en film på gamla bron, man ser att det fattas en bit i mitten. En man ropar på sin kompis Goran att han ska komma. Strax därefter hörs en väldig smäll. Goran svär och svär. Efter ett tag ser man bron från 1500-talet rasa ner i Neretva. Det är den nionde november 1993 och en symbolisk händelse. Den här bron enade stadens två sidor och stod för tolerans och gemenskap. Nu är den borta, mitt under kriget i Bosnien-Hercegovina. Ett krig som skulle kosta omkring 100 000 människor livet och tvinga hundratusentals på flykt.

 -- Här var det, det var inte så mycket smuts här.

 Almira Perdija var en av dem som fick fly sitt älskade Mostar.

 -- Båten var här. När vi kom hit så tänkte jag: var har vi hamnat?

 Industrihamnen i Malmö 2015 ser inte alls ut som den gjorde i juni 1994.

 -- Det var en jättestor båt på kanske fyra, fem, sex våningar och jag såg jättemycket folk, båten var helt full. Jag såg en massa små huvuden genom fönstrena på båten när vi kom.

 

Den 7 juni kom Almira, hennes man Vojmir och snart 17 år gamla dottern Mia till hamnen i Malmö. Till en båt som hade sett bättre dagar men som fick duga som hem till den lilla familjen och hundratals andra från före detta Jugoslavien. Och som för många familjer så togs besluten snabbt när man insåg åt vilket håll det var på väg.

 -- Mia låg och sov eftersom det var på natten. Min man kom hem från arbetet och var väldigt orolig och sa att vi skulle lämna Mostar. De ville att han skulle ta ett vapen och bege sig till fronten men han vägrade skjuta på andra människor. Så vi blev tvungna att fly. Jag var mest orolig för Mia, säger Almira Perdija.

 Liknande historier kan man höra runt om i Sverige. Mellan 1992 och 1995, då kriget pågick i Bosnien-Hercegovina, sökte omkring 110 000 personer asyl i Sverige från före detta Jugoslavien. Nästan 40 000 av de från Bosnien-Hercegovina. Till Ystad kom färjor fulla med människor som hade tagit sig med färjan från Polen, precis som familjen Perdija. En del av dem blev kvar där, men de flesta åkte vidare till andra orter. Som båten i Inustrihamnen i Malmö.

 -- Vet du vad folk gjorde här? De fiskade. Och de promenerade fram och tillbaka på kajen, berättar Almira Perdija.

 Flyktingbåten blev det första hemmet för familjen Perdija. Den första tiden blev full av osäkerhet och oro, skulle familjen få stanna? Hur mådde resten av släkten som var kvar?

 -- Vi förlorade jättemånga vänner, släktingar och bekanta. Jag oroade mig väldigt mycket för mina föräldrar, de visste ingenting om mig. Vojimirs föräldrar visste ingenting om honom. Efter ett och ett halvt år i Sverige så fick vi äntligen kontakt med varandra och då bara grät vi i telefon, berättar Almira Perdija.

 

Allt fler människor dör i krigets Bosnien-Hercegovina. Mer än 10 000 människor dör under belägringen av Sarajevo som kommer att bli den längsta belägringen i modern tid. I nästan fyra år håller serbiska styrkor staden i ett järngrepp. Samtidigt i Sverige: busslast efter busslast med skräckslagna människor passerar gränsen. Många kommer via skånska Ystad där färja efter färja lägger till.

 -- 300, 400 kanske 600 asylsökande varje gång färjan lägger till.

 Sveriges Radios reporter besöker färjeläget 1992 och pratar med poliser som tar emot flyktingarna.

 -- Det är samma sak, vi fyller ett tältläger med varje färja så det är fullt upp.

 -- Det färjeläget där den färjan ligger är det läget som färjorna kom in redan på den tiden.

 

Mer än 20 år har gått. Pensionerade polisen Bertil Borgström stod här under tidiga våren 1992 och såg människorna lämna färjorna från Polen.

 -- Det började lite lugnt och stilla men efterhand så eskalerade det och vi fick hundratals både på morgon och kväll, vilket innebar en jättelik press på det lilla polisdistriktet i Ystad.

 -- Vi fick ett meddelande från Polen när färjan gick och då visste vi hur många som fanns ombord och kunde börja kalla in organisationen med transporter, boende och så vidare. Så vi fick sex timmars förvarning, berättar Bertil Borgström.

 När flyktingarna väl lämnade färjorna var det polisen som mötte upp. Vi hade aldrig uniform på den tiden utan var civilklädda, säger Bertil. Då var det polisen som skötte en del av inreseförhören.

 -- Vi ville veta var de var ifrån, om de hade något skäl att ta sig till Sverige, vägen upp hit, hur mycket de hade betalat. Och då fick vi många gånger höra att de hade betalat mycket pengar för att ta sig från till exempel Bosnien och bli avtippade i Polen, säger Bertil.

 Hur var det att jobba med det här och möta alla de här människorna på flykt?

 -- I yrket så försöker man vara professionell men det är klart att det kändes när familjer kom med små barn och berättade otroligt hemska historier där nerifrån. Men som gammal polis så fick jag lära mig att det där fick man ta efteråt, säger Bertil Borgström.

 Jag tänkte på att det kan vara så att du och jag har träffats en gång här innan. För jag kom hit med min familj på 90-talet.

 Här rycker före detta polisen Bertil Borgström till. Han ser förvirrad ut och försöker snabbt samla sig.

 -- Ja, alltså... När kom ni?

 92, 93 någon gång, säger jag.

 -- Ja, just det. 92 var ju den stora vågen, säger Bertil.

 Det är första gången jag skrattar nervöst i en intervjusituation, jag var inte själv beredd på att jag skulle säga just det till Bertil. Men det var som att jag var tvungen, bara för att se om någon kommer ihåg en skräckslagen flicka som klev av färjan med familjen i Ystad. Och i några sekunder letar vi båda febrilt i minnet, fastän vi vet att det är omöjligt att minnas just det ögonblicket.

 -- Det är möjligt att vi har träffats! På varsin sida om skrivbordet. Så är livet här ju, säger Bertil.

 -- Det var som att det aldrig skulle ta slut.

 Sex mil från Ystad, i Malmö, sitter Nina Aknouche i Migrationsverkets lokaler. 1993 jobbade hon på dåvarande Invandrarverket och berättar om hur det såg ut i Industrihamnen i Malmö.

 -- Det var så otroligt nära och så ofattbart att man genomförde en form av utrensning inom Europa. Och att tiden gick och det fortsatte och fortsatte. Och därmed fortsatte inströmningen. Det var ofattbart, berättar Nina Aknouche.

 Just det året flydde mer än 25 000 människor från krigets Bosnien-Hercegovina till Sverige.

 -- Det kom bussar med människor, var skulle de bo någonstans? Det fanns båtar, tältförläggningar, bland annat utanför Eslöv. Det fanns stugbyar, gamla militärförläggningar, berättar Nina.

 -- Att se alla dessa sargade människor som kom med uppspärrade ögon som har förlorat allt komma i mängder. Det var jättesvårt att förstå.

 Nina Aknouche hade börjat på Invandrarverket några år tidigare, och mötte sin första flyktingström när Ceaușescu-regimen föll i Rumänien. Genom åren har hon följt konflikterna i världen, fast på hemmaplan. Och när flyktingströmmen från före detta Jugoslavien började på allvar 1992 fanns hon på den sjöodugliga flyktingbåten i Industrihamnen i Malmö.

 -- Det var faktiskt ganska vidrig miljö, med en reling som inte var särskilt hög. Att inga barn trillade i och drunknade kan jag inte förstå idag, säger Nina.

 Tanken var att båten bara skulle bli ett tillfälligt hem, men många familjer blev kvar där i månader i brist på någonstans att ta vägen.

 -- Överhuvudtaget så satsade man mer på aktiviteter för både vuxna och barn på den tiden, det fanns personal som ägnade sig speciellt åt familjerna och det betydde ju mycket, säger Nina.

 -- Det var ju barn som aldrig hade fått vara barn, som hade fått gömma sig i källare och var undernärda och fått vara tysta i källare. Så genom att ha specialanpassad personal som kunde ägna sig åt familjernas behov så vann vi mycket, säger hon.

 Det här är något som Nina Aknouche återkommer till. Närheten till de asylsökande, att både boende och personal fanns under samma tak. Den kontakten finns inte på samma sätt idag. Mottagningssystemet i Sverige har gjorts om mycket, då hade Invandrarverket i princip allt ansvar för mottagandet. Idag har Arbetsförmedlingen och kommunerna tagit över en hel del. På gott och ont säger Nina - hon kan sakna det personliga mötet.

 -- På den tiden så hade man möjlighet till mer samtal, det har vi inte idag. Det är mycket mer strukturerat på både gott och ont. Men alla har behov av att prata och den möjligheten har försvunnit idag, tyvärr.

 -- Jag kan känna att man förlorar mycket där, för många hamnar ute i samhället och känner jättestor frustration för att de är oroliga. De får inte svar på sina frågor, det är mycket som hänger i luften, säger Nina Aknouche.

 -- Hallå där!

 -- Hej, hur mår du? Undrar Kamenko Stojakovic.

 -- Jag har längtat till värmen så att man kan sitta utomhus, fortsätter han.

 Klimatet är kanske inte det bästa med Sverige, i alla fall inte om man har varit van vid annat. Som Kamenko som var 21 år när färjan la till i Ystad.

 -- Det var hemskt. Kallt, december månad och blåsigt. Ett främmande språk, hemskt helt enkelt, berättar han.

 För Kamenko, hans mamma, pappa och lillebror blev den första tiden i Sverige en tid full av hemlängtan. Till hemstaden Jajce, vännerna och livet som de hade byggt upp där nere. Hemlängtan var så stark att den påverkade var familjen bosatte sig i Sverige.

 -- Pappa tog kartan och pekade på den sydligaste punkten i Sverige. Vi ville inte till Malmö, det var för stort men Trelleborg kändes OK. Det var ett önskemål att få komma så långt söderut som möjligt, säger Kamenko.

 Varför det?

 -- Ja, så nära hem som möjligt. Helt enkelt.

 -- Från första dagen var tanken att det skulle lugna ner sig där nere och att allt skulle återvända till det normala.

 Men tiden gick utan att familjen kunde återvända. De följde hela tiden nyhetsrapporteringen från hemlandet i väntan på besked om att kriget var slut. Och under mitten av 1995 börjar de få lite positivare nyheter. En början till slutet av kriget i Bosnien-Hercegovina.

 På en video på Internet ser man två män i uniform mötas på ett fält. Det är den 13 september 1995 och de säger att Kamenkos hemstad Jajce har befriats från serbiska styrkor. Stunden efter intervjuas en soldat, själv från Jajce. Han vill hälsa till alla Jajcebor att de är välkomna tillbaka så att man tillsammans kan bygga upp staden igen.

I Trelleborg sitter Kamenkos pappa och hör nyheterna om hans hemstad. Det dröjer inte länge förrän hans väskor är packade.

 -- Pappa reste ner med detsamma när han såg på nyheterna att staden vi bodde i befriades, berättar Kamenko.

 -- Jag var i Ludvika hos kompisar och pappa ringde mig och sa att jag skulle komma hem, han skulle till Jajce. När jag kom hem var hans väskor packade och så stack han.

 Varför ville han så gärna återvända tror du?

 -- Både mamma och pappa hade ett liv där innan. Pappa brukade säga att han satt på sfi-undervisningen och bara tittade ut genom fönstret och tänkte på att han ville hem, säger Kamenko.

 På gamla bron i Mostar applåderas det för fullt. Den unga killen har precis hoppat och långt nere i floden ser man honom ta snabba, långa simtag för att inte föras med strömmen för långt ut. Mitt i vimlet kommer en stor kille gåendes i knallröd tröja.

 Det är Dragan Kapetanovic. Han är en av dem som längtade hem så mycket att han lämnade tryggheten i Sverige så snart kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut med Daytonavtalet i december för 20 år sedan. Han kommer gåendes i gamla stan med sin fru Dragana och sonen Goran.

 De återvände från Trelleborg för cirka 17 år sedan. Framförallt på grund av Dragana.

 -- Jag kom hem från SFI-undervisningen och hittade Dragana vid köksbordet. Hon hade inte ätit någonting av lunchen och sa: hur ska jag kunna äta när jag inte vet om min mamma och pappa har mat på bordet, berättar Dragan Kapetanovic.

 Så efter cirka fem år i Sverige och trots att Dragan hade sin mesta släkt i Trelleborg sedan 60-talet så vände familjen hemåt. Dragana kan fortfarande inte prata om den här tiden, men vill gärna berätta om annat. Om att hon är väldigt nöjd med livet i Mostar nu trots att det finns problem i staden. Hon säger att hon kände sig så ensam i Trelleborg.

 -- Jag gillade inte det livet som var där, det vara bara skola och sedan hem - skola och sedan hem, säger Dragana Kapetanovic.

 -- Jag vet inte om jag har gjort fel som har återvänt, men jag tror inte det. Här känner jag att mitt hjärta och min själ har fått ro, fyller Dragan i.

 -- Då, det var 90-talet, det var etnisk rensning, fullt krig i hela före detta Jugoslavien men framförallt i Bosnien.

 140 kilometer från Mostar bor återvändaren Selma Porobic. Hon kom själv som flykting till Sverige på 90-talet men är nu tillbaka i Sarajevo där hon jobbar på universitetet. Tiden som flykting har präglat henne så pass att hon han ägnat stora delar av sitt vuxna liv till att forska kring flyktingar och flyktingmottagande. Och hon tycker att Sverige fortfarande har mycket att lära.

 -- Folk kom med bussar till Sverige, togs emot och slussades ut till förläggningarna. Och de förblev ett nummer, säger Selma Porobic.

 -- Jag fick nummer 501 kommer jag ihåg. Men det fanns inget mottagande och möte mellan oss och svenskar. Ingen möjlighet för oss att berätta vilka vi var eller blev tillfrågade vilka vi var som individer eller kollektiv. Utan vi behandlades som nummer, säger Selma.

 Hon pratar mycket om synen på flyktingar och har ett och annat att säga om svenskt flyktingmottagande.

 -- Krigsflyktingar är resursstarka individer. De få som lyckas ta sig till Sverige, och det är en lång väg för en flykting från en krigssituation, det är de starkaste individerna och det är med den respekt de ska behandlas, säger Selma Porobic. 

Men hur skulle Sverige ha gjort i den akuta situation som var?

 -- Det är alltid bra att tillfråga människorna som det handlar om. Prata med de, inte om de, säger Selma Porobic.

 Hon tar ett exempel med en syrisk vän som flydde till Bosnien-Hercegovina. Eftersom syriska flyktingar bara får tillfälligt skydd där så flydde familjen vidare till Sverige.

 -- Jag frågade hur det var i Sverige. Han sa att det var mycket fascinerande, de vill hjälpa oss men de frågar oss ingenting. Jag känner mig som ett barn sa han till mig. Och jag sa att det var så vi kände oss när vi kom från Bosnien, säger Selma.

 På Migrationsverket i Malmö sitter handläggaren Nina Aknouche och funderar länge över just det här. Hon minns också hur det var på 90-talet, bitar där mottagandet inte fungerade så bra. Många år har gått sedan dess, idag jobbar hon med att ta emot bland annat syriska flyktingar och försöker att inte göra samma misstag igen.

 -- Förr var det så att verket var övertygade om att asylsökande var helt borta, att de knappt visste att de hade sökt asyl. Vi skulle hjälpa dem med allt. Tanken var nog god, men det gick till överdrift åt andra hållet, säger Nina.

 Tycker du generellt att flyktingmottagandet fungerade bättre förr?

 -- Jag kan säga så här: en del var mycket bättre förr, men jag är glad att vi är där vi är idag. Informationen är mycket bättre, strukturen fungerar ypperligt. Men klimatet har förändrats kan jag tycka, enormt mycket.

 -- Människor som förr tyckte att vi måste hjälpa till, vi har ett ansvar säger idag: nä, nu räcker det, vi kan inte ta emot alla. Det har förändrats jättemycket tycker jag, säger Nina Aknouche.

 -- Jag är så lycklig, lycklig, lycklig. För att varje år kan jag köpa en ny hatt. Vet ni vad det betyder? Att jag lever. Och min lilla familj lever.

 

Tillbaka i Industrihamnen i Malmö där Almira Perdija går runt och tittar. Mer än 20 år har gått sedan hon, hennes man Vojimir och dotter Mia flydde från Mostar till flyktingbåten i hamnen. Hon berättar att hattar alltid har varit viktiga för henne, hon har alltid haft hatt på sig. Så när hon kunde köpa sin första i Sverige, så snart hon hade sparat ihop pengar, var det också en symbol för att hon var vid liv. Hon är en av cirka 50 000 flyktingar från Bosnien-Hercegovina som fick uppehållstillstånd i Sverige mellan 1992 och 1995. En del av dem, osäkert hur många, har återvänt. Men majoriteten har stannat och som Almira, börjat ett annat liv.

 -- Det bästa som kunde hända var att jag äntligen fick ro i mitt hjärta när jag kom hit. Jag fick bo här i Sverige utan att oroa mig för vad som skulle hända med mig och min familj.

 -- Och jag... Jag vill dö i Sverige. Så är det bara. Jag vill inte dö.. någon annanstans. Det här är ju mitt land, säger Almira Perdija.

Reporter: Svjetlana Pastuhovic, P4 Malmöhus

 Producent: Petra Haupt, P4 Malmöhus

Exekutiv producent: Andreas Lindahl

Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

20 år efter Balkankriget

Våldtäkterna på psyket

Om ett splittrat Polen och en oviss framtid

I somras dog en femårig pojke efter att ha rymt från ett HVB-hem i Hagfors och drunknat i en å inte långt från hemmet. Kaliber om vad som egentligen hände under morgonen som pojken försvann.

 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
 
En femårig pojke dog i somras efter att ha rymt från ett HVB-hem i Hagfors och drunknat i en å i närheten av hemmet. Kalibers avsnitt i samarbete med P4 Värmland handlar om hur olyckan på HVB-hemmet i värmländska orten Hagfors kunde ske.

Larmsamtal till polis dröjde

I en Lex Sarah-utredning står det att personalen på HVB-hemmet ringde 112 en dryg halvtimme efter att femårige John Walter rymt. Men polisen fick in samtalet om pojkens försvinnande först 53 minuter efter att han upptäckts försvunnen.

Kritiserat HVB-hem

Hemmet hade redan innan drunkningen fått kritik. 2019 konstaterade Inspektionens för vård och omsorg, IVO, att hemmet hade brister för tredje gången i rad när det gällde dokumentation av barnen och att de hållit fast barn.

Drunkningen och HVB-hemmet

Reidars hus började brinna och Kristoffer fick el genom kroppen. Kaliber har kollat på riskerna med att antalet solcellsanläggningar ökat explosionsartat och hittar farliga och olagliga installationer.

 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
 
I december 2022 anländer solcellsmontörerna till det faluröda huset i Storvik i Gästrikland, där Reidar Vikström bor med sin sambo. Det året hade elpriset rusat och Reidar anlitar en takfirma som har kampanj på ett paket med solceller.

– Grannarna hade gjort med det här bolaget, de var jättenöjda. De skulle inte sätta upp en solcell om de inte fick göra ett takjobb också. Då kände vi att vi kör på dem, säger Reidar.

Men när alla solpaneler är monterade på taket saknas en växelriktare. Den kommer först efter ett par månader.

– Men då låg elektrikern efter jättemycket också för det var väl lika hos alla andra också. Då låg strömriktaren i garaget i typ tre veckor, säger Reidar.

En morgon, efter att Reidar jobbat natt, går han och lägger sig i sovrummet. Efter någon timme vaknar han av ett sprakande ljud. Huset brinner, och garaget är övertänt. Solcellsinstallationen var inte avslutad och ett kablage som hängde ner från anläggningen var inte säkrat.
Fyrtiotal företag har brutit mot lagen
Antalet solcellsanläggningar har ökat kraftigt de senaste åren. Vid årsskiftet fanns omkring 250 000 anläggningar i landet. Allt ifrån villatak till solcellsparker. Det har gjort att även oseriösa företag inom branschen blivit fler.

Kaliber har gått igenom alla anmälningar till Elsäkerhetsverket som rör solceller sedan 2021. Där finns ett fyrtiotal företag som har brutit mot elsäkerhetslagen genom att sätta upp solceller utan behörighet.

Elsäkerhetsverket är den myndighet som ska kontrollera elinstallationsbolag. De senaste fem åren har myndigheten förbjudit elva företag från att arbeta med elinstallationer.

Olagliga elinstallationsarbeten ska polisanmälas, säger Mikael Carlson, teknisk expert på Elsäkerhetsverket.

– Problemet ligger väl i de aktörer som har för bråttom och vill göra snabba affärer och inte gör det tillräckligt bra och inte vet om vilka krav man måste uppfylla och hur man bör bygga de här anläggningarna för att de ska vara säkra, säger han.
Ström rakt genom kroppen
Men det finns också andra risker med att starkströmsanläggningar på taken.

När Kristoffer Persson skulle utföra ett ventilationsarbete på ett fyrvåningshus med solpaneler fick han ström från hand till hand när han tog i ett dörrhandtag.

– Det är väl som en konstant stöt. Men är den tillräckligt stark så spänner musklerna sig själva, så att man sitter fast där. Man fick rycka ifrån liksom. Man fick väl lite puls för att det var obehagligt, säger Kristoffer.

Det finns fler exempel på elolyckor, besiktningsmän och kunder som fått el igenom sig, men också på när paneler släppt och blåst iväg.

Enligt den utredningen som Räddningstjänsten gjorde efter branden i Reidars hus, var det kablarna från solpanelerna som inte hade kopplats in som var orsaken till branden. Och företaget som utförde arbetet på Reidars tak var inte registrerat för att installera solceller.

Drygt ett och ett halvt år efter branden kunde Reidar och hans sambo flytta in i huset igen. Och det blir inga nya solceller.

– Jag var väl egentligen inne på att vi skulle göra det, men sambon var väldigt tveksam. I värsta fall, det kan ju hända igen. Det finns ju ingen garanti att det inte gör det. Då hoppar vi över det, säger han.

Solceller – de olagliga företagen, slarvet och riskerna

Om det ökade hotet mot Sverige, den skärpta lagen ska som ska stoppa terrorbrott och spionage och de som bryter mot lagen: kantarellplockare, motionärer och turister.

 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
 
Antalet anmälningar om misstänkta brott kopplade till svenska skyddsobjekt har ökat de senaste åren. I snitt anmäls två brott om dagen.

Säkerhetspolisen och polisen har gått ute med varningar om att utländska säkerhetstjänster kan anlita personer för att kartlägga svenska anläggningar.

– Ett upplägg kan vara att du som någon typ av europeisk medborgare får ett erbjudande om att åka till Sverige. Du får en hyfsad bra betalning för att göra det här uppdraget och du vet kanske inte ens vem det är som har beställt det här, det har du ingen aning om, men du kanske ska åka till ett objekt och bara framkalla en reaktion, säger Per Engström, sektionschef på polisens nationella operativa avdelning NOA.

Men när Kaliber tittar närmare på de drygt 400 personerna som under de senaste fem åren dömts för brott mot skyddslagen, visar att hälften gjort sig skyldiga till brott av oaktsamhet – personer som plockat svamp, cyklat inne på olika skjutfält där Försvarsmakten haft verksamhet eller tagit bilder på Drottningholm slott.

En av de som dömts är Staffan, som är en av femton personer de senaste fem åren som i domar säger att de missförstod försvarsmaktens skyltning vid örlogsbasen i Karlskrona, och gjorde sig skyldig till att ha paddlat in i ett skyddsobjekt.

– Väldigt snart känner jag i alla fall att det här var fel. Det var generalfel. Då hörde man en megafon – ”ni där i kajaken. Vänd om”.

Försvarsmakten själva svarar angående sin skyltning av skyddsobjekt att de arbetar för att uppmärkning och avspärrningar ska vara så tydliga som möjligt att följa. Och skriver att det ska vara lätt att göra rätt.

Staffan, turisterna och brotten mot skyddslagen

Batterierna finns i våra hem, i våra elcyklar och våra bilar. Men de kan självantända och brinna explosionsartat. Cornelia kom hem till sitt hus, som stod i full brand.

 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
 
Midsommardagen 2018 började Cornelias hoverboard brinna medan den laddades, vilket ledde till att hennes hem förstördes.

– Fönster och sådant exploderade liksom. Så det var ju bara massa höga smällar.

Sedan branden hemma hos Cornelia 2018 har runt 500 bränder startat där litiumjonbatterier varit inblandade, och bränder på grund av elsparkcyklar och elcyklar ökar mest enligt siffror från Elsäkerhetsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. 

Ökat antal litiumjonbatteribränder

– En brand i litiumjonbatterier kan liknas vid brand i brandfarliga vätskor som bensin eller diesel som vi traditionellt är vana vid. Normalt sett så förvarar vi inte en flaska bensin hemma, just för att den är brandfarlig. Men nu har vi plötsligt då stoppat in det här batteriet i vårt hem, säger Jesper Thuning, insatsledare på räddningstjänsten i Stockholm.
Förbud och regler angående litiumjonbatterier

I Storbritannien, Kanada, Singapore och flera andra länder har ett antal regler och förbud införts när det gäller elsparkcyklar och elcyklar. Detta har skett även i Sverige, till exempel förbud mot att ta med sig hoverboards eller elsparkcyklar på tunnelbanan i Stockholm, och elcykelbatterier får inte längre tas med in på flera arbetsplatser och offentliga lokaler runt om i landet, bland annat i Riksdagen. Men några ytterligare kontroller eller förbud när det gäller elcyklar och elsparkcyklar behövs inte i nuläget, säger Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L).

– Fler och fler köper produkter från nätet. Och där har ju man ett enskilt ansvar. Att se till att produkterna har de säkerhetskrav som gäller. Så här är det viktigt att titta efter den här CE -märkningen och se till att den också är korrekt, säger Romina Pourmokhtari.

Reportrar: Johanna Torshall Svensson och Jill Eriksson

Producent: Johan Sundström

Produktionsteknik: Johan Hörnqvist

Slutmix: Mattias Miselli

Batterisamhället – Bränderna: ”En massa höga smällar” | Del 1

Fler utrymningsvägar i Oceanas badtorn. Skänningeanstalten lägger ned kritiserade kontrollgruppen. FN:s generalsekreterare påstod att en familj flydde sitt hus på Samoa p g a klimatförändringarna. Kaliber sökte upp familjen. 

 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Efter Oceanabranden: fler nödutgångar – Kaliber följer upp flera granskningar

Lyssna när som helst, var som helst

Andra podcasts som du kanske gillar...