Ännu en gång inser hon att Önskebrunnen lyckats överlista henne. Margareta måste desperat dölja spåren efter vad som hänt i sommarstugan, raseri och skuld ger henne kraft att fortsätta. Men när allt är ordnat orkar hon inte mer, ger efter för det hon försökt undvika att känna den sista tiden. När allting känns hopplöst knackar det plötsligt på dörren och hon får en tillfällig lindring i sorgen. Efteråt är hon osäker på om det var värt det och om hon kommer att vara tvungen att betala för den njutningen längre fram?