Umbra och hennes mamma Ester flyttar till ett hus vid havet där ljuset är magiskt och stranden skimrar av tusentals stenar i alla möjliga färger. Allt ska bli så bra. Huset är egentligen för stort för två personer, men här får Ester plats med både en ateljé där hon kan måla och ett galleri där hon kan visa sina tavlor. Men medan Ester målar allt mer intensivt, känner sig Umbra ensam och övergiven. Ingen har tvättat, maten tar slut och det finns inga pengar. Umbra saknar sina vänner i stan och känner sig liten i de stora rummen. Då upptäcker hon att de inte är ensamma i huset. Någon lånar saker och tar mat ur kylskåpet om nätterna. Men vem är flickan som bor i källaren? Har hon ingen som tar hand om henne? Och varför ljuger hon hela tiden? Umbra och hennes nya vän Amos dras in i ett sällsamt äventyr i sökandet efter den mystiska flickan från underjorden. Jag stirrar på den lilla kurande gestalten som naglas fast av ficklampans stråle. En massa rufsigt alldeles vitt hår och magra händer som håller i något rött. Min morgonrock! inser jag förvånat. Varelsen blundar, det ser nästan ut som om den ber. En blek madonnabild mitt i vårat badrum. Sedan tänder jag taklampan. Det är en flicka, det syns nu. Hon skälver till i det plötsliga ljuset och kramar morgonrocken ännu tätare i famnen. Händerna är alldeles genomskinliga.