Ivan Iljitj har som medelålders, efter många års hårt arbete, uppnått en attraktiv tjänst som domare vid högsta domstolen. Men på toppen av sin karriär blir han som 45-åring sjuk, och efter en tid går det långsamt upp för honom att sjukdomen är dödlig. Vi möts av hans svängningar mellan hopp och rädsla för döden och hans känsla av orättvisa, att just han, i förhållandevis ung ålder, efter att ha levt ett ordnat liv, ska drabbas av sjukdom. Samtidigt skildras hans samspel med familj och vänner, som upplever umgänget med den sjuke som påfrestande, och de undviker helst att bli för involverade i hans lidande. När han konfronteras med döden erkänner han, under en existentiell kris, att han har förspillt sitt liv på en egoistisk maktlysten strävan efter tom status på bekostnad av nära relationer till andra. Det är en genomgripande historia om insikten av vår egen dödlighet, som varje människa någon gång i livet kommer att drabbas av.