"Du är väl inte ledsen för det här, Suss?" undrade mamma oroligt.

För vilken gång i ordningen? frågade sig Suss, Sussie, Sussan, Susanne, Susanna — kärt barn har många namn och hon kallades allt det där. Hennes dopnamn var Susanne. Nu tittade hon ut genom spårvagnsfönstret och svarade på sin mors fråga ett vänligt men sorgset »nej». Ledsen var väl inte riktigt det ord som tolkade hennes känslor, utan besviken, upprörd, ivägskickad, icke önskvärd — något i den stilen var det. Men förresten hade hon ännu inte riktigt kunnat fatta att det var sant. I sista stund skulle mamma kanske kunna ångra sig och ändra tillbaka alltsammans.

Det var så att det hade varit meningen att Suss skulle få resa med sin mamma och pappa på en lång underbar resa ända till Medelhavet. Men så i sista stund blev alltsammans ändrat, därför att Suss pappa måste delta i en kongress i Madrid, och då passade det inte alls att Suss fick följa med.