Krig och fred kan räknas till de riktigt stora verken i världslitteraturen, och romanen hör till Leo Tolstojs mest lästa och älskade verk. Mindre känt är att han skrev två olika versioner av den. När han skrivit färdigt den första började han omedelbart på en ny, och det var den andra versionen som sedan publicerades över hela världen. Den första varianten har dock levt kvar, om än i mindre bemärkta sammanhang, det vill säga i akademiska samlingsverk på ryska. Först 2006, cirka 150 år efter att den skrevs, kom den ursprungliga Krig och fred på svenska, i översättning av Staffan Skott som gett den en modern språkdräkt. Vari består skillnaden, och kan det verkligen vara mödan värt att ge sig i kast med detta verk igen? Skillnaderna är flera: bland annat är denna version betydligt kortare, den har andra förvecklingar och den slutar på ett helt annat sätt. Men inte bara dessa omständigheter är anledning nog att ägna tid åt den ursprungliga Krig och fred. Det handlar helt enkelt om storartad litteratur, underhållande och gripande med sina färgstarka personligheter som Tolstoj så mästerligt gestaltar på ett psykologiskt trovärdigt sätt. Här får vi åter möta den oemotståndliga Natasja, den sympatiske cynikern furst Andrej, den taktlöse och okultiverade Pierre Bezuchov som passar så illa i de fina salongerna samt en mängd odågor och adelsspolingar. Tolstoj präglades av ett flammande hat mot kriget, som han kände inpå skinnet i Sevastopol under Krimkriget. Här tar han läsaren rätt in i kriget; man får följa både husarer och generaler, känna den stickande krutröken och höra kanonmullret, och man får dessutom bevittna fredsförhandlingarna mellan Napoleon och tsar Alexander. För varje litteraturintresserad person bör översättningen av den ursprungliga versionen av Krig och fred vara en händelse av största intresse. Att läsa den är som att efter många år återknyta bekantskapen med gamla goda vänner; de är precis som de var förr, så välbekanta och ändå inte desamma.