— Ja, nu får vi skynda oss! sade Margit. Svante, du har inte packat!

Nej, han hade kommit så sent — han kände hur bussiga systrarna varit, som inte med ett ord låtit honom få »äta upp» det. Bland flickornas saker hade en del av hans lagts ned, men de hjälptes nu åt att samla ihop det han ville ha med sig av sitt eget. Mycket fick det inte bli, faster Helga hade redan sagt åt dem att de måste bo i kappsäck, så trångt som hon hade.

Så sågo de sig om i rummen, kände på gaskranen, Margit såg efter att alla fönsterhakar voro ordentligt på. Allt var som det skulle, nu måste de gå. Underligt ovilliga voro de, men de tröstade sig med att de kunde gå hit, när de ville.

Margit slog beslutsamt igen tamburdörren och så lämnade de sitt hem för en tid. En kort tid, endast en månad. Redan började de undra om den månaden skulle ha nya öden i beredskap åt dem.