Den uppskattade radioprofilen, journalisten och författaren Helena von Zweigbergk hittade en dag ett gammalt foto på sig själv. På bilden är hon ungefär tio år gammal, står rakt framför kameran och blundar. Vad tänkte hon på? Vad det såg ut som är, precis som det låter, kanske svaret på den frågan. Den handlar om ett barns rädsla för krig, om att vilja rädda hundar från djurförsök och om att ha en bästa kompis att göra allt med.

Du har en vän som heter Elsa. Ni går i samma klass och ni är ännu inte i tonåren. Ni spelar canasta på hennes noppiga överkast, fingrar på nopporna, lägger ut korten och dricker te. En dag berättar Elsa att hon läst om hur det görs djurförsök på beaglehundar. De får sitta i små burar och få sprutor hela dagarna och när de börjar bli gamla och trötta så får de en sista spruta så att de somnar in. Du önskar att du inte hade hört om det där. Du önskar att du kunde springa ifrån det. Men hunden har flyttat in under dina ögonlock.