Guldåldern

Allt jag har lämnat bakom mig, tillfälligt eller för alltid, av sådant som varit mina glädjeämnen: dressyrritt, bourgogneviner, biobesök, resor till mina fyra städer Paris, Rom, New York, London. Livet har krympt till en liten lägenhets storlek. Men även det är ett liv. Och konstaterandet är egentligen felaktigt. Det väsentliga är inte vad som gått förlorat utan vad som återstår. Kanske också vad som kan återtas.

Guldåldern är sannolikt det mest personliga Carl-Johan Malmberg skrivit – den springer ur en nödsituation, plötsligt har livet blivit begränsat. Det leder till ett antal självbiografiska prosatexter, kortare och längre om vartannat, personliga och samtidigt resonerande, tolkande; om ett liv i umgänge, med konstverk och med ett antal intressanta människor. Här berättas – frispråkigt, naket och uppriktigt – om vänskaper (som att vilja förstå varför en betydelsefull vänskap brast) och avund, förnekelse och förälskelse, ensamhet och oro. Om familjehemligheters verkan på de efterkommande, om åldrade vänner och vänner som gått bort (Enda gångerna jag sjunger numera är på begravningar). Om att hitta rätt i livet, att kunna se att det varit gott. Plågad av artros och depression blir varje morgon till en kamp för att kunna stiga ur sängen. Lika väsentliga återges stunderna av total lyckokänsla (Livet kan inte vara annat än gott när sådan musik finns), betydelsen av att ha befunnit sig i en förälders kärleksfulla blick (Jag vet åt vem min pappa plockade kastanjer) och att kunna välja att våga vara såväl otidsenlig som nostalgisk (Jag sörjer också mig själv, den jag en gång var).

© 2019 Wahlström & Widstrand (Rafbók): 9789146235187

Útgáfudagur

Rafbók: 1 februari 2019