Nonsens på liv eller död. Lekfulla aforismer och ordlekar gör texten / livet uthärdlig/t. Texten är avgrundsdjup med extra lager från kontexten - hennes sjukdom. Skrivandet är inte ett stirrande ner i avgrunden. Den är en betraktelse med ett halvt öga öppet inifrån. Mästerligt!

Det känns som att ha åkt i en språklig berg och dalbana, med ideliga saltomortaler och dubbelsaltomortaler. Man får följa ett år av dagliga (nästan) reflexioner i halsbrytande skickliga ordflätor, där meningen med antecknandet uppfyller ett löfte till modern att motarbeta sitt långsamma självmord - åtminstone ett år till. Det är språklig ekvilibrism på hög nivå, där lekfullheten hela tiden är närvarande, trots det ödesmättade budskapet som uttrycker Nonsensprinsessans önskan att få "slåss" för den egna rätten att välja när och hur hon ska dö!Jag är omtumlad!