"När jag var sju år fick jag mitt litterära genombrott. [...] Komplimangerna haglade. Glasen klirrade. Viktiga ord blev sagda. En naturbegåvning. Han brås på morfar Pierre som skrev det där fina brevet från Mauthausen 1941. En poet. En sjuårig Arthur Rimbaud. En tår fälldes också; långsam och tung trillade den nerför pappas kind. Som kvicksilver. Blickar utbyttes. Leenden avfyrades. Med fyra usla rim hade jag blivit författaren i familjen.

När jag var åtta år hade jag inget att skriva om längre."

Édouard skriver sin första dikt vid sju års ålder. Tre små rader som får hans föräldrar att jubla och utnämna honom till författaren i familjen. Åren går, och Édouard försöker återskapa ögonblicket av kärlek och beundran som hans första dikt framkallade men lyckas inte leva upp till det livsöde hans familj valt åt honom. Trots framgångar inom reklamvärlden fortsätter han att känna sig misslyckad, och ser maktlös på när hans familj bit för bit faller samman. Kan Édouard till slut hitta orden och skriva berättelsen som kan läka honom själv och dem han älskar?