Fjärde och avslutande delen i Berättelsen om Blodet.

Köldvålnaderna rann redan som tunn rök upp ur marken. De fnittrade krossad is och ljudet var kall skräck som rann innanför min hud och fick mig att skaka. Men det var inte det värsta. Något var fel med skymningen.Och så ljuden. Jag ville inte höra på ljuden. Hundratals avlägsna skrik. De ekade. Kom hela tiden närmare, men aldrig fram.Nere vid korsvägen gödde galgmännen vålnaderna med eld och sitt eget blod. Båda rann rött och ångande i den bittra kylan och de spökblå dimmorna slukade allt hungrigt – lapade i sig det och växte sig samtidigt starkare. Redan nu gick det att se fasta former inuti töcknet. Ben och senor som formades av blå glöd. Allt var så långsamt. Så fruktansvärt att se på, men samtidigt så omöjligt att släppa med blicken.

När Sunia och Wulf återvänder efter tio år i underjorden har krig brutit ut. Kylan hotar allt i sin väg och frostskymning, galgmännens kallaste illdåd, råder. Det gamla förbundet med de underjordiska är brutet men framför tvillingarna skuttar det märkliga Sommarynglet som har en karta istället för ansikte. Tyngda av Blodets mörka historia beger de sig mot Isträsket för att försöka finna Blodets gamla regalier. Kanske kan de på något sätt hjälpa dem i kampen mot Kylan. På vägen möter de vänner och fiender och tvingas gång på gång ompröva tankar och sanningar. De slåss mot en krypande insikt att deras döda far fortfarande styr dem från andra sidan graven och att ingenting är vad de tidigare trott. Finns svaren i det frusna palatset med den tomma tronen?

En andlöst spännande fantasyberättelse om två syskons kamp mot Kylan men också en berättelse om priset för rigida tankemönster, fanatism och fundamentalism.