En poet skriver, på sitt sätt, ett nytt för mig och mycket speciellt sätt att skriva, frustration och ibland lite ljus, i en vaerelse i Köpenhamn och på gatorna i Montmartre och ofta nära Seine. Allt skrivet efter det tumultartade kaoset kring SA. Jag läste K direkt efter att ha läst boken Klubben för att få en mer nyanserad bild av vad som hänt och det fick jag.

En dåres försvarstal. En defensiv i lindad i tjusiga citat från tjusiga författare. Inte ett uns av tvivel eller ifrågasättande blottar Katarina, vilket gör den platt trots alla referenser och den stiliga formen. Skrivet av kulturell robot.

?

Språket är fantastiskt, miljöerna och umgänget uppburet, de litterära referenserna många. Katarina är surrad till masten och för henne finns endast en sanning - Klubben är för alla andra.

Bra språk men rörigt innehåller. Om det inte hade varit upplagd som en typ dagbok hade se blivit helt borttappad.

En ”dålig” bok, full av citat och texter av andra författare, hon lever inte i verkligheten, tycker sig utsatt för en konspiration, anser tydligen att hela svenska folket är ” onda,avskyvärda, lögnaktiga och illvilliga ” Det är så synd om henne.

Känslan hos den som har utsatts för drevet. Känslan av att aldrig få rätten på sin sida och försöken att hantera det.

Enögd och tungläst

En märklig och sorglig bok i vilken KF utrycker förtvivlan och flykt

Bra litteratur. Författaren fortsätter att leva i sin verklighet, ty hon inte kan annat. Finner sällskap hos de döda poeterna. Där är hon förstådd och identifierad. Blir påklädd.Smärtsamt och sorgligt.