Jag sjunger Den blomstertid nu kommer och blickar upp mot kyrkans höga tak där välvda bågar klättrar mot himlen. Jag sneglar på Hedvig där hon står en bänkrad bort och sjunger med låg mörk röst som bär spår av kryddigt rökt te och för många sena kvällar. Mina tankar vandrar till sommarens smultron som väntar runt hörnet. Till solvarma stenar, långa kalla bad och kvällar ljumma som honung. Inom mig sprakar en gnista som ännu inte bär något namn. En hemlighet som ingen annan än jag vet något om.

Skejtaren Alma, hennes pappa och katten Snape ska tillbringa sommaren på sitt ställe på ön i Bohuslän. Hon räknar dagarna tills de kommer dit, till ön och till Mira, granntjejen som Alma varit sommarlovsbästis med så länge hon kan minnas, men som hon inte träffar annat än på somrarna. Men Mira har med sig en annan kompis, en kille, och ingenting blir som förut. Tre är inte ett gäng, särskilt inte två tjejer och en kille; och Alma kommer på sig själv att sakna Hedvig i stan, Hedvig som Alma egentligen inte känner så bra, men som inte slutar höra av sig, Hedvig som läser Karin Boye, som ibland med sig Alma ut i Göteborgsnatten, Hedvig som doftar hallontvål.

I korta kapitel, på ett enkelt med poetiskt språk, skriver Hanna Jedvik inkännande och klart om kompisrelationer som dör ut, om nya vänskaper, om självständighet och förväntningar.