Camus är en mästare. Det här ännu en kort, precis och urklok berättelse om ”brottet” i att vara människa...

Jag tänker på ”Anteckningar från källarhålet ” - Dostojevskij...jag tror Camus räknar med det.. Det är nu dags för en tredje... vem skulle kunna anta utmaningen? Både Dostojevskijs och Camus bekännelser är universella men bär också på en tidsprägel, därför undrar jag över dagens, vår allas ”Frankenstein”..

Helt enkelt ett fantastiskt verk.

Även om inläsningen är OERHÖRT bra önskar jag nästan att jag löst boken för att mer ingående kunna begrunda texten. Det är en intensiv och omskakande bok, samtidigt kändes den som ett reningsbad efter alla halvbra böcker jag läst på sistone. Språket bidrar till detta, egensinnigt och vulkaniskt. Det är själva livet det handlar om, att vara människa med tillhörande livslögner. Obönhörlig självrannsakan som till slut blir läsarens egen.

Not my cup of tea!

Brilliant!

Briljant uppläsare!

Oj vilket pladder! Jag försökte fibrilt hitta någon röd tråd, någon egentlig, men misslyckades totalt. Och dessutom är huvudkaraktären bitvis outhärdligt självgod. Och jag som tidigare gillat både "Pesten" och "Främlingen" av samma författare. Vilken besvikelse.

Camus nådde aldrig högre än i Främlingen. Det här är för tråkigt, tjatigt och ointressant.

Så underbart djupgående tankar, tankarna åskådningar berör mig djupt. Tänk att den avslutas med en av trådarna i tantra.