E
28 feb. 2021
Nej. Den börjar lättsamt men sedan är det som att författararen blivit tillsagd att hjältinnan måste bära på ett trauma för att det ska bli intressant så plötsligt förvandlas hon till ett skakigt, oförmöget asplöv som ständigt måste räddas av den manlige, genomgode och såklart jättesnygge hjälten (och sina vänner). Från vågor, från sitt genomelaka ex, från sig själv... Naturligtvis är hon också lite "knasig" (= charmig utan att vara besvärlig för sin omgivning) samt helt omedvetenom sin skönhet (vilket hennes omgivning påpekar hela tiden, inkl främlingar) för hu om hon bara varit average. En AGA-spis nämns, såklart. Och jag tröttnade på förutsägbarhet och illa dolda traditionella könsroller redan halvvägs genom lyssningen. Måste feelgood verkligen vara så här förutsägbart, traditionellt och, ja, tråkigt?