Att flytta tvärs över landet och börja i en ny gymnasieskola kan vara världens chans. För någon annan, alltså. Inte för Liv.

”Tänk att du är Beyoncé.
Det är ett av de sämsta råden jag någonsin fått av min pappa, tror jag. När han sa det för en kvart sedan i hallen trodde jag att han hade fått en liten, liten hjärnblödning. Jag fattar inte hur han ens kom på tanken. Har han träffat mig någon gång?”

Liv har levt hela sitt liv i en hyresrätt på Södermalm i Stockholm, men nu har hennes pappa plötsligt bestämt att de ska flytta ut på landet.
Så här är hon nu. I ett fallfärdigt ruckel i Småland, mitt ute i ingenstans. Busshållplatsen där hon står och väntar på skolbussen är omgiven av skog och skog och inget mer.

Att komma som ny till en klass kan vara jobbigt för vem som helst. För Liv blir det nästan katastrof. Utan något bekant att hålla sig i förvandlas hon från rätt blyg till ett fullfjädrat freak. I alla fall är det så hon beskriver sig själv. Hur vågar man säga hej till sina nya klasskompisar? Hur vågar man ens titta upp och möta någons blick? Alla de där nya människorna, hur ska de kunna veta att Liv faktiskt är jättekul, inuti huvudet?

Lisa Bjärbo är en mästare på att skriva roligt och lättsamt, även om ämnet är tungt och svårt. Ena sekunden skrattar man högt för att i nästa sitta där med en stor klump i halsen. Historien om den blyga Liv och hennes översociala pappa lämnar ingen oberörd.