Det börjar med en kyss. Eller tidigare än så. I värmen som uppstår när två armar nuddar varandra. Eller kanske ännu tidigare. I händelser som finns nedskrivna i myndighetsdokument och såna som saknas där. Hon tänker på kyssen. Hon tänker på sin man som hon inte längre orkar tänka på och på sina små pojkar. Hon tänker på hur det skulle vara att få vila ut någonstans, hos någon. Hon kan inte längre skriva, men hon skriver ändå.

Sara Villius är tillbaka med en roman som är en skoningslös undersökning av vad det är att vara moder och kvinna, madonna och kropp.

”En gång åker jag ensam till Ikea. Läser på min lista och känner att någon tittar på mig. Jag ser upp och det är en man, en pappa som tittar. Han går liksom bakom sin fru och de två barnen. Jag ser ner. Han vet inte att jag är lika vidrig som hans egen fru.”