"Så lustigt att just ni råkade vara med överallt" fick Erich Kempka höra av en åklagare under Nürnbergprocessen. Men som en av Hitlers chaufför var det inte konstigt att Kempka bevittnade ett flertal av de viktigaste händelserna i det nazistiska toppskiktet under kriget - skeenden som läsaren får ta del av i denna memoarbok skriven 1951 - endast 6 år efter Tredje Rikets fall. Kempka följde Hitler från valkampen i början av 1930-talet till führerns sista besök vid fronten i mars 1945. Kempka skildrar Hitler som karismatisk privatperson och omtänksam chef - långt ifrån den sedvanliga bilden av honom. Trogen sin führer, följde Kempka dennes sista önskan och brände makarna Hitlers lik, trots kraftig beskjutning från sovjetiskt artilleri.

I Kempkas minnen framstår Hitler inte endast som ”chefen” utan mer en kamrat att vända sig till. Det är en påminnelse om hur Hitler i grund och botten var en människa och inte fundamentalt väsensskild från oss själva. Att försvara det oförsvarbara kan för den moderna läsaren verka smått löjeväckande. Memoarerna kan läsas som ett tidsdokument och med insikten att det är oklart hur pass politiskt formad Kempka egentligen var. Det är fullt möjligt att hans hängivenhet till Hitler överskred den hos tjänaren mot mästaren.

ERICH KEMPKA föddes 1910 i Oberhausen i Ruhrområdet och växte upp under enkla förhållanden med nio syskon. 1932 blev han antagen i SS-Begleitkommando och fyra år senare befordrades han till Adolf Hitlers personliga chaufför och chef för rikskansliets fordonspark. Kempka avled 1975 i Freiberg am Neckar.