Kaj log, fast hon sannerligen inte alls hade någon lust att le, men just nu kände hon ansvaret över syskonskaran så starkt. Den lilla smula av viktighet, som hon förut hyst, hade i ett enda tag ramlat av henne. Hon hade känt sig så otroligt vuxen emot barnen och varit så säker på att gå i land med sitt uppdrag. Uppdrag... när hon tänkte på vad det bestått i ända till nyss, innan det där telefonsamtalet kom, tyckte hon att hon gjort sig enbart löjlig.

Det hade ju bara gällt för henne att fara ut med syskonen till pensionatet och bo där med dem under de två månader som föräldrarna skulle vistas utomlands.