Denna eftermiddag som bara segade sig fram! Lotte hade tittat på klockan stup i ett och hade väldigt svårt att hålla sig stilla. Rullade hon inte fram och tillbaka över gårdsplanen med rullstolen så var hon uppe och gick med kryckorna. Flera gånger hade hon varit vid hagen bakom ladugården och tittat.

Nu var hon på väg dit igen. I fjorton dagar hade hagen varit tom nu, de hemskaste dagarna på bra länge. Lotte ställde kryckorna mot grinden och tittade ut över åkrarna. Så tomt det var nu när inte Russen gick här och betade, nickade med huvudet och slog efter flugor med svansen.